Hoppa till innehållet

Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/421

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Vitsot eller dysenteria alba s. incruenta var en smittosam lienteria, som med durklopp och rev liksom dysenteri, fast utan blod, angrep lantmannen och dödade många.

Kalkbrottet här i västra Gyinge härad, Ekneberga socken, Vedhygge gård, låg öster om åkrarne och söder om vägen på ett höglänt land, som var övervuxit med bok- och lövskog. Detsamma bestod av oändeligen många skärpningar till 7 à 14 famnar under jorden. Överst, näst efter svartmyllan, låg en vit kalkjord och därinunder kalkgrus såsom gryn, vilket omsider mer och mer nederåt sammanvuxit till en ljusgrå, lös, grynig tophus eller kalkgyttring, full med petrifikationer, vilken hel och hållen tycktes bestå av pulveriserade conchis, alldeles på samma sätt och lik med den kalksten, som bröts vid Balsberg eller Fläskegraven (p. 115), så att det var alldeles enahanda med Balsbergssten, fast petrifikaterna voro här mera sönderstötta och ej så tydeliga. Bönderna, som här bruto kalkstenen, hade gravit sig neder i jorden till roten av kalkberget och gått in hela långa trakten under jorden med den ena orten inom den andra, liksom kyrkovalv, ty den understa kalkstenen i berget är fastast, tätast, vitast och giver den vackraste kalken. Hade bönderna förstått att anlägga pelare såsom i andra gruvor, hade ingen arbetare kunnat bliva här olyckelig, ty ehuru bergarten var lös, var han dock fast. Stenen bröts med hammar och kil samt hackor. Det är märkvärdigt, att ett sådant berg av idel konkylier, som icke finnas utan endast på största havsens djup, skall ligga här, där landet i Skåne är som högst. Av sättet på brytningarne eller orterna, som ännu här brukas, av stenarten till kalkbrännande med mera såg jag här klarligen, att de många orter under Balsberg (p. 116) fordom av invånarne måste blivit på lika sätt utarbetade.

Petrifikater hade, förrän vi kommo hit, på någon tid varit för oss sällsynte, att vi föga fått samla några stycken, sedan vi lämnade Hälsingborg. Däremot funnos de överallt på slätten alltifrån Köping till Hälsingborg och voro i synnerhet allmänne på Lunnaslätt, icke allenast i kalkstenar utan även i flintstenar. De meste echiniter funnos vid Malmö strand,

415