Svedjandet till fällor, som här kallas lyckor, hade på åtskilliga ställen över Småland vist sin verkan. Jag vill här avmåla svedjorne efter naturen, sådana som jag dem såg. På många vidlöftiga trakter var en backefull jordmån, vilken bestod av sten, där kullerstenar lågo på kullerstenar, med någon torr sandmo, som något litet gulnade av regnet och rodnade i elden. Här ovanuppå var föga den minsta svartmylla. I denna aldra magraste jord växte nu tall på höjderna men gran och en där som var något mera sidlänt, vilka uppkommo efter bränningen till skog (såsom efter förra svedningen) och blevo så fullvuxne, att de huggdes och åter brändes om 20 eller högst 30 år. När skogen begynte växa upp, var han merendels tät som en hampåker, blev på jorden full av mossa, så att Hypnum täckte all marken på höjderna och Polytrichum i dälderna. Barret föll årligen av tallarne och täckte mossan, så att här sällan sågs någon ört utom ljung och här och där något kråkeris, besynnerligen där skogen var mera öppen. I dälderne emellan granarna växte Polytrichum löst och högt med blåbärskvistar, lingon och ljung samt Lycopodium, så att desse skogar voro de magraste till bete; men på stenarne växte mossa av Hypnis och Lichenibus. När nu skogen var uppvuxen, kvistades han ifrån roten uppåt, nästan så högt som en karl. Året därefter huggdes han neder och torkades över sommaren. Änteligen itändes han emot vädret och brändes av, då alla kvistar, grenar och mossa förbrändes intill alven, och alla stenar lågo nakne. Stockarne, som blevo kvar efter bränningen, kallades smetved. Med dem uppstängdes en gärdsgård helt löst omkring fällan. Första sommaren såddes här rovor, som blevo ansenligt stora och söta. Sedermera såddes här finnråg eller vinterråg emot hösten eller efter midsommaren, som med hackor nedkrattades och året därpå gav en hög råg, vilken avskuren klövjades på hästryggen och hemfördes. Året efter sädesbärgningen stod fällan ännu instängd och gav högt och löst gräs, på vilket hästarne och ung boskap betades. Vintren härefter hemkördes smetveden i gärdsgården, som sönderhöggs och uppbrändes i
