Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

föreställer det sätt som brukas i Uppland, varpå jag sett besynnerliga prov hos herr vicepresidenten baron Bielke på Lövstad och professor Ihre vid Sandbro, därest saken på följande sätt praktiseras: En stor grav slås tvärt igenom hela myran, genom vilken vattnet avledas på den sida, som avlopp bäst kan ske. Hela myran rothugges, och tuvorne avskäras samt kastas i högar att rötas, vilka då de brunnit tillsamman ett par år bliva den härligaste gödsel på åkren, så att den som har mager åker och tuvor i sina kärr, han må skylla sig själv och icke naturen. Sedan myran således blivit ren, avdelas densamma med tvärdiken i åkerfält till 6 alnars bredd, medelst tvärdiken av 2 alnars bredd och 1 alns djup till det minsta. Härpå sås korn första året och även korn eller havra andra året. Sedan stannar gemenligen fruktbarheten, och mossan samt ljung begynna åter inrota sig, då man uppkörer med plogen desse åkerstycken och göder dem att bära gräs. Ibland gräsen, som här frodigast och med största båtnad sås och kunna växa, äro förnämligast ängkavlen Fl. 52, grenrör Fl. 100, ollonmärke Fl. 304. Då tvärdiken gravas, får man ofta lera, så tärninglera som kalklera, och under tiden en sand, vilken bör kastas på desse åkerstycken och blandas, att dyjorden får någon fastighet. Ärnar man på dessa ställen så råg, bör den sås om hösten. Således fortfares att uppköra jorden, så ofta gräsvallen mossar sig, då själva mossan och torven, som bliver sönderkörd, ruttnar till gödsel för jorden; ty när torven

84