Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Sigfrids kulle öster om vägen kallades en brant och konisk backa, den jag lämnar antiquariis.

Kongsdammen sågs utanför Loshult jämte vägen på östra sidan, varest fordom en bred och stark vall varit anlagd att dämma vattnet. Här låg en urmodig gammal kvarnsten av saxo micaceo quartzoso cum granatis. Denna var uthuggen på övra sidan med en tvärhands bred och 3 tvärfingers hög kant.

Backarna här i Gyinge härad voro övervuxne med ljungryar, vilka esomoftast avbrändes, att gräset måtte växa. Enebuskarne avhögges icke förut, utan stodo bara till ett bedröveligt spektakel och liksom av fiendeeld härjat. En artig metod att få gräs utan möda, om eljest så gagnelig. Den som förstår vegetationslagarne och ekonomien, kan rysa vid en sådan hushållning. Här växer över desse backar intet annat än idel ljung och enebuskar, ty jorden är nu bara gruset, sedan all matjorden så ofta blivit bortbränd, och genom bränningen kan jorden aldrig bliva bättre. De små björkar, som årligen så sig, ödeläggas straxt genom desse gruvelige eldar, att inga löv få föröka matjorden. Sedan ljungen bortbränts, uppkomma några små gräs, helst pipevenen Fl. 59, av vilka lantmannen har några år båtnad, intill dess ljungen åter tager överhanden, och denna lilla vinsten är just den, som förhindrar efterkommande en full skörd. (B. Hårlem. Dagbok. p. 22). Fåren åto den späda ljungen efter bränningen men icke den gamla.

Marklunda kvart 8.

Mangård och ladugård voro i Skåne tilllsammans byggde i fyrkant omkring en fyrkantig gård, och alla täckte med halmtak; även själva våningsrummen.

Gärdesgårdarna begynte straxt skilja Skåne ifrån andra delar av Sverige, och voro desse av åtskilliga slag:

Skedgärde voro gjorda på det sättet, att manshöge enestörar sattes i kors utan hank, alternatim med varandra, varpå emellan var stör, lades tvenne roder, varav det övre rodret var gammalt. Enstörarna lutade ock något litet emot rodret.


89