R
Svearne taga hårdeliga emot dem, och manskap faller för bägge dera. Men efter som folk föll för Danerne, kom annat och mera till ur häraden, och dessutom lades till med alla de skepp, som i grannskapet voro. Drabbningen lyktar så, att der föll Ottar konung och mesta delen af hans manskap. Danerne togo hans lik, flyttade det till lands och lade det upp å en hög, samt läto odjur och korpar der rifvas om liket. De gjorde af trä en kråka och sände till Svithjod, sägande, att deras konung Ottar icke var mera värd: de kal- lade honom sedan Ottar Vendelkråka. Så säger Thjodolf:
1) Isl. viti borinn, den som är boren med el. till vett, vishet, d. ä Ottar, såsom en gudarnes ättling; icke vitz borinn: rättadt efter andra handskrifters läsarter.
2) Isl. her-gammr, m., här-gam, d. & korpen, eller den fogel, som får sin föda på slagfälten.
3) Isl. at sögum verda, eg. varda till sagor, till en bånlig förtäljning, likasom man nu säger «blifva till en visa«.
4) Isl. Senskr, adj., Svensk, står för ett äldre Svenske (då Isl. icke tol v framför &). Man har ofta försökt att förklara de utan tvifvel be= fryndade orden Sviar, Svi-piéd och Svenskr; men det kan icke ske till- fyllestgörande med mindre, att man med samma kan förklara alla de olika former, under hvilka roten visar sig, och dit höra då ej allenast Nordiska, utan äfven alla Germaniska och derifrån hemtade Latinska, t ex. T. Schweden, A.-Sax. Sveon (8. Sveona), m. pl., Svear, Suiones (Ta- citus), Svethans (Jornandes), (2) Zsdöves (Strabo), m. fl. Grimm (Gesch. d. Deut. spr., s. 745) tror Sviar komma af Isl, svida, bränna, Sv. svedja, och derföre betyda gränsboar; andra antaga samma rot med betydelsen: de svedjande (liksom icke detta namn skulle vara mycket äldre än detta slags jordodling! — och dessutom, odlade icke andra den tidens folk på samma vis?). Muncz (Det Norske Folks hist., 1. s. 45) säger: «Hvad Svearne angaaer, kjender man endnu ikke ret betydningen af deres navn, heller ikke synes det i dette (oprind. Svipar, Got. Svipans) at ligge nogen
