nära jämnåldringar med Ingiald. I den tiden såto Bröt-Anunds häradskonungar vida omkring i Svithjod, och rådde för Tiundaland Svipdag Blinde. Der är Uppsala och der äro alla Svears ting. Höllos der då stora blot och sökte månge konungar dit: det var vid midvintern. Och en vinter, när det kommet var till midvintern, hade man kommit mangrannt till Uppsala; der var konung Yngvar och hans söner. Alf, konung Yngvars sen, och Ingiald, konung Anunds son, voro då sex vintrar gamle. De började en svennelek, och skulle hvar råda för sin skara; men när de lekte samman, var Ingiald ostarkare än Alf, och tycktes detta honom så illa, att han gret mycket deröfver. Då kom dit Götvid, fosterbroder hans, och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag Blinde, och sade honom, att det hade åtburit så storilla, att Ingiald i leken var ostarkare och oraskare än Alf, konung Yngvars son. Då svarar Svipdag, att det var stor skam. Andre dagen efter lät Svipdag taga hjertat ur en varg och steka å ten, samt gaf det sedan åt Ingiald, konungens son, att äta; och dädan af vardt han den allra grymmaste bland män och af det värsta skaplynne. När Ingiald var vuxen, friade Anund efter hustru honom tillhanda, nämnligen till Göthild, konung Algöts dotter; han var son till Götrek den milde, son till Göt (Gaut)[1], efter hvilken Götland
- ↑ Isl. Gautr, m., är ett af Odens namn, enl. Sn. Edda, och det betyder troligtvis den som göt (Isl., Gotl. gaut, ipf.) eller har gutit eller skapat, således eg. skapare. Gotar, Guta-Lag. Gutar, Got. Gutans (Isl. gotnar, män) betyder deremot de gutne (Isl. gotinn, part.), skapade, d. ä. menniskor. — Alla de namn, som här ofvan hafva stafvelsen gaut, göt, äro antingen från Gaut-, Göt-land, eller ock ligger uti detta ord likasom ett slägtnamn, från Oden utgånget. Gaut-viðr, m., Gauts trä eller man, Gaut-rekr l. -ríkr, m., Gauts furste, konung, Al-gautr (skrifves här ömsevis Al-gauti) l. Aðal-gautr (deraf hafva vi Algot), m., den ädle Gaut, och Gaut-hildr, f., Gauts asynja, valkyria; det nuvarande Gustaf är eg. Gaut-stafr, Gauts (Odens) staf, d. ä. svärd, och derföre skrefs det fordom Götstaf eller Göstaf. Som ett bevis för att en sådan sammansättningsdel af ett namn, satt först eller sist, har utgjort ett slags slägtnamn kan anföras Runstenen N:o 839 i Liljegr., der en Kairbiarn egde sönerne Biarn, Vibiarn, Katilbiarn och Rafni, och N:o 362, der det omtalalas tre bröder Ikulbiarn (Isl. Iökulbiörn), Vibiarn och Hukbiarn, samt N:o 1592—93, der Roþvisl var gift med Roþalf, hade sonen Roþfos och bröderne Roþantr, Roþkutr, Roþar.
