Tempel-vargen! Ok vid vig,
vid vågen svalg hinns er vidi ar, skogs-ärjar'n ? hre Olafs
Olofs kropp3; hof-gyldir svalg; och For-njots son", ok gléd-falgr som glöd fjättrar', görvar leysti
af Svea kung sonr Forniéts klädren löste.8 af Svia iöfri. Från Uppsala Så åttkonr ätteläggen frå Uppsölum
1) Isl. hof-gyldir, m., tempel-varg, den som förtär templen, d. ä. elden, af Aof,'n., gudahus, tempel, och gyldir, eg. den gule, gyllene, en benämning på vargen, enligt Sn. Edda.
2) Isl. hinns (ol Are), er vidi ar, hans (kropp), som skogar ärjde, plöjde, uppodlade, eller som plöjde (högg) i träen, hvilket är en anspelning på Olofs känningsnamn Trätälga; ar, fornt ipf. af eria, ärja, hvars ipf. eljest är arda; deraf Isl. arör, m., Gotl. ardr, n., årder (flere- städes ål), Lat. aratrum, Gt. aporoov. — De tryckta upplagorna hafva hinn er, hvilket här ändrats till Åinns er, och i Fol.-uppl. T. VI på ett ställe till pans (?) och på ett annat ställe till bess er. I st. f. vidi ar hafva handskr. vidiar och vidar, hvilket ej gifver någon mening.
3) Isl. Are, n. (g. pl. Arava), kropp, eg. lik, as, Å.-Sax. Årew, hreaw, m., af Isl. Arär, rå, jf. Gr. xpsac (xpcFas), Lat. caro, cru- dus (?)-
4) Fornjots son, d. ä. elden, se not. 4, 8. 17. . For-nistr, d. ä för-njutaren, den förste innehafvaren af landet, emedan han, enligt ett par gamla sago-mythiska skrifter (Um Forniét ok hans ett, och Fun- dinn Noregr, Sn. Edd., Upps., s. 357 oeh 369), sättes såsom den äldste konungen i Norden. — Mytb-figuren Fornjot, som först förekommer i Sn. Edd. bland jättenamnen, bar varit till stor förargelse, och det af intet annat skäl, än att man misstagit sig om ordets delar och trott, att det borde vara Forn-jot, i st. f. For-njot. Owm denna förklaring äro äfven de fleste författare nu temmeligen ense. Den, som först härutinnan tagit fel, synes att vara författaren till stycket i Flatö-boken Om Fornjot och hans ätt; ty till denne sin konung Forn-jot har han ock uppfunnit ett rike Jöt-land, hvarmed han tydligen icke kan mena Jutland, utan ett af jätteslägt bebodt land, således är här en förblandning med Jötun-hem, jätten-hem, hvilket dock eljest aldrig kallas Jötun-land. Hädan har sedan aflats förvexlingen af Istar, Jutar i Danmark, med mytbens Iötnar, jättnar, jättar. Att konung Domalde kallas Ista dolgr, Jutars fiende, utan att det i texten uttryckligen omtalas, att han stred mot de Danske Jutarne, kan väl ock något hafva bidragit till att stärka denna villfarelse.
5) Isl. glsd-fe dj., eg. glöd-gömmande, som bevarar, håller glö- der vid lif, är slod-säranda, af fela, Got. filkan, bevara, deraf Ö. Göt.,
V. Göt. fjäla, stoppa korf, gömma i fjälster, korfskinn, samt T. befehlen, befalla, eg. anförtro åt någon. -
6) Isl. görvar, f. pl, rustning, kläder, bonad; görvar leysti, d. ä uppbrände. ? t -
