En annan egendomlig prydnad för vår fornpoesi äro de ofta
förekommande olika benämningarna på ett och samma föremål,
och som i så hög grad bidraga till omvexling i uttrycken och
att gifva versen fulltonig klang, samt att på samma gång
underlätta bruket af bokstafsrimmet. Då vårt språk t. ex. för begreppet
konung endast eger detta ord, samt drott (rätteligen: drotten),
herrskare, härförare, anförare (de 3 sista Tyska!), med några
flere, har Isländskan derföre snart sagdt hundradetals ord. Några
få äro dessa: Hilmir, den hjelmade, Gramr, d. grymme, Ræsir,
d. till anlopp manande, Skúli, d. skyddande, Jöfurr, d. stridsstarke,
Mildingr, d. milde, Mæringr, d. ryktbar-görande, fräjdade, Vísir och
Vísi, d. framåtvisande, Fylkir, d. fylkande, Sinnjor, d. åldrige,
Hildir och Hildingr, d. stridslystne, Buðli, d. bjudande, Lofði, d.
lofprisade, Sigarr, segerherren, Skilfingr, d. kämpande (?), Öðlingr,
d. ädelborne, Auðlingr, d. rike, Þengill, Siklingr, Tiggi (af
numera dunkel betydelse), m. fl. Och likaså finņes ett öfverflöd af
innehållerika benämningar för: gudar, man, qvinna, vapen, svärd,
skepp, luft, haf, björn, bjort, örn, m. m., utom alla
omskrifningar i oändlighet. Några af dessa äro bibehållna oöfversatta, men
upplysas i noterna. Uti dessa finner man äfven en kort
förklaring utaf de flesta gamla namns betydelse, samt af de ovanliga
re Svenska ord, som blifvit använda.
Skulle detta första försök möta ett välvilligt bedömande, kunde det möjligen uppmuntra öfversättaren att, efter som helsa och krafter tillåta, fortsätta arbetet i samma anda, äfven för de följande Konunga-sagorna i Heims Kringla.
Anm. Af brist på tjenliga stilar till begynnelsebokstäfver, har man dertill nödgats begagna oaccentuerade vokaler, äfven der Isländskan fordrar accentuerade.
- Uppsala den 19 April 1854.
