Gud har låtit honom se mera af sina skapade verk, än någon
dödlig före honom;
― ― förlänt honom den största insigt i naturkunnigheten,
större än någon vunnit;
Herren hafver varit med honom, ehvart han gångit hafver, och
hafver utrotat alla hans fiender för honom, och hafver
gjort honom till ett stort namn, såsom de storas på
jordene. Jfr 2 Sam. VII: 9. 1 Chrön. XVII: 8.»
Det kan af många anses barnsligt vackert – yttrar den ofvan nämnde danske författaren – att en man sålunda uttryckligen tackar den allsmäktige för det denne gjort honom så beundransvärd; på andra kan det deremot verka frånstötande, i synnerhet af den anledningen, att han med sin skyddsande synes snarare känna sig stående utanför och öfver samhället, än solidarisk med dess sorg och vedermöda, i det hans nemesis-dömda, utan ett tröstande ord från himmel eller jord, föras till afrättsplatsen förbi hans fönster, der han sitter glad och prydd med sina ordnar.
Det slående i denna invändning lär icke kunna helt och hållet bestridas, men uttryck af Linné sådana som att »Gud låtit honom få koxa in uti sin hemliga rådkammare» äro dock icke meningslösa fraser eller blott uttryck af fromhet, utan de utgå omedelbart ur hans själs innersta djup. Hans verldsåskådning var, som vi förut påpekat, helt och hållet egendomlig, och att detta förhållande särskildt eger rum med hans utkast till religionsfilosofi, må alltså icke förvåna någon. Missnöjd med kyrkans läror, liksom med de samtida naturhistorikernas, gick han sin egen väg.
