Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/105

Med denna tanke jag till målet ilar,
 dit jagad af den hårdsintas förakt;
snart denna kropp i jordens sköte hvilar,
 att multna utan någon grafvårds prakt,
och själen, flyktig, skall i vinden klaga,
att fridens palm, tyvärr, den ej får draga.

O du! hvars hårdhet lärde mig förakta
 det glädjetomma lif mig himlen gaf,
blott som ditt eget verk du kan betrakta
 det lidande, som öppnade min graf;
men villigt bjuds mitt sönderslitna hjärta
till rof åt döden, slutande dess smärta.

Om, då jag afsked ifrån lifvet tager,
 den himmel i ditt vackra öga ler
med sorgens moln sig hastigt öfverdrager,
 och du en tår af saknad åt mig ger;
så vet, att detta offer ej behagar
den kvalda själ, du ur dess hydda jagar.

Nej, låt ditt löje hellre vittne bära,
 hur nöjd du skådat har min lefnads slut;
dock, hvilken enfald sådant att begära!
 jag känner ju ditt tänkesätt förut:
da vill en oförgänglig ära skörda
af grymheten att mig så hastigt mörda.

Så kommen frän er afgrunds plågoställen,
 du Tantalus, med evig törst och harm,
du Sisyphus, som häfver tunga hällen,
 och Tityon med gamen i din barm,
Ixion, du, som på ditt hjul dig hvälfver,
där hvarje lem af evig smärta skälfver:

O, låten alla edra plågor gjutas
 på en gång uti detta kvalda bröst;
då lifvets strid med döden hunnit slutas,
 så unnen mig i grafvens famn den tröst
att till sin hvila kroppen beledsaga
och på min mull i ryslig korus klaga.

Må Cerberus sin stimma låta skalla
 ur trenne gap vid denna sorgefärd,
och skynden fram, I afgrundsfoster alla,
 att skänka åt mitt stoft den sista gärd!
Man någon annan likståt ej bör hafva
för att en osäll älskare begrafva.