102
hör upp att ljuda, då du saknar mig.
Du alstrades utaf den grymma låga,
som i min barm beständigt vidgat sig;
jag allt ditt kval till evig tystnad dömmer
ifrån det ögonblick mig grafven gömmer.
Krysostomus’ sång behagade alla åhärarne väl, ehuru
föreläsaren sade sin mening vara, att den icke öfverensstämde med
hvad han hört omtalas rörande Marcelas sedesamhet och dygd,
ty däri klagade Krysostomus öfver svartsjuka, misstankar och
frånvaro, allt till förfång för Marcelas anseende och goda
rykte.
Därtill svarade Ambrosius, såsom den där väl kände till sin väns hemligaste tankar: »På det ni, min herre, må få en tillfredsställande förklaring öfver dessa tvifvelsmål, bör ni veta, att, när den olycklige diktade detta kväde, var han skild från Marcela, från hvilken han frivilligt aflägsnat sig för att se, om ej frånvaron skulle på honom utöfva sin vanliga verkan. Och enär det ej finnes något, som icke plågar den frånvarande, ej heller någon farhåga, som ej ansätter honom, så anfäktades äfven Krysostomus af inbillad svartsjuka och af misstankar, hvilka hos honom väckte samma fruktan, som om de varit grundade; och sålunda blir hvad ryktet förkunnar om Marcelas dygd en orubbad sanning. Ty, frånsedt det att hon är hårdhjärtad och lägger i dagen någon stolthet och rätt mycken ringaktning, får och kan afunden själf icke lägga benne något till last.»
— »Det är sant», sade Vivaldo och ämnade läsa ett annat blad af dem som han räddat från elden, då han hindrades därifrån af en underbar företeelse, (så föreföll den alla,) som oförmodadt framställde sig för deras blickar. Uppe på spetsen af den klippa, nedanför hvilken grafven upptogs, visade sig nämligen herdinnan Marcela i sådan skönhet, att den vida öfvergick sitt rykte. De, som icke förut hade sett henne, betraktade henne med tyst beundran, och de, som redan voro vana vid hennes åsyn, stodo där icke mindre gripna än de, som aldrig sett henne. Men knappt hade Ambrosius varsnat henne, förrän han med åtbörder af liflig förtrytelse sade till henne: »Kommer du kanske, du grymma basilisk i dessa berg, för att se, om din närvaro bringar såren att blöda på denne olycklige, hvilken din grymhet beröfvat lifvet?[1] eller kommer du för att yfvas öfver din hårdhets omänskliga dåd, eller för att från denna höjd lik en ny obarmhärtig Nero skåda bran-
- ↑ Det var en under hela medeltiden vidt utbredd och kanske ännu på ett eller annat ställe fortlefvande tro, att, när en mördare nalkades sitt offers lik, bröto dess sår upp igen och började blöda på nytt.
