Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
103

den af det Rom han antändt[1], eller för att i ditt öfvermod trampa under fötterna detta olyckliga lik, såsom den otacksamma dottern gjorde med sin faders Servii Tullii[2]? Säg oss fort, hvarför du kommer eller hvad egentligen din åtrå är; ty, eftersom jag vet, att Krysostomus’ tankar aldrig, medan han lefde, upphörde att vara dig underdåniga, skall jag laga så, att, äfven fastän han är död, detsamma sker med alla dem, som kallade sig hans vänner.»

— » Nej, Ambrosius, svarade Marcela, ej kommer jag för något af de ändamål du nämnt, utan för att tala min egen sak och tydliggöra, huru oförnuftigt alla de bära sig åt, som skylla mig för sina kval och för Krysostomus’ död; och därför beder jag alla eder, som här ären närvarande, att ägna mig eder uppmärksamhet, ty det skall ej behöfvas lång tid eller att spilla många ord för att öfvertyga de förståndiga om ett verkligt faktum. Himlen har, som I sägen, skapat mig skön, och det till den grad att, utan att I förmån annat, min skönhet tvingar eder att älska mig; och för den kärleks skull, som I visen mig, påstån, ja fordren I, att jag skall vara förbunden att älska er igen. Väl inser jag, med det naturliga förstånd Gud gifvit mig, att allt skönt är värdt att älskas; men det kan jag ej begripa, att, blott därför att det är älskvärdt, det för sin skönhets skull älskade föremålet skall vara tvunget att gengälda den som älskar detsamma; isynnerhet som det skulle kunna inträffa, att älskaren af det sköna vore själf ful, och, enär det fula förtjänar att afskys, faller det sig bra galet att säga: jag älskar dig för det du är vacker, du skall älska mig fast jag är ful. Men, antaget också att skönheten å ömse sidor är lika stor, så måste väl icke därför böjelserna gå åt samma håll, ty alla skönheter väcka ej kärlek, utan somliga fägna ögat, men röra icke hjärtat. Om nu alla skönheter väckte kärlek och kufvade hjärtan, så skulle böjelserna komma i oreda och på villovägar, utan att veta vid hvilken skönhet de skulle fästa sig, ty, då de sköna föremålen vore otaliga, så måste också begären blifva otaliga, och dock kan, efter hvad jag hört sägas, sann kärlek icke delas, och den måste vara frivillig, ej framtvungen. Om nu så är — och jag tror, att så förhåller sig — huru kunnen I då vilja, att jag skall göra våld på min böjelse, endast därför att I försäkren eder älska mig? Hvarom icke, så sägen mig: om Himlen skapat mig ful, lika väl som han skapade mig skön, vore det då rätt, att jag beklagade mig öfver eder, för att I icke älskaden mig? Dessutom bören I besinna, alt jag icke af eget val fått min

  1. Efter Suetonius och andra författare skall Nero själf hafva anstiftat Roms brand år 64 och från Mecenas’ torn hafva åskådat densamma, hvarjämte han vid samma tillfälle i dramatisk kostym föredragit sången om Trojas intagande.
  2. Livius berättar, huru Servii Tullii dotter Tullia kört öfver sin faders lik, sedan denne på hennes anstiftan blifvit mördad af hennes man. I spanska originalet förekommer ett misstag på faderus namn, som där uppgifves vara Tarqvinius; men detta beror förmodligen därpå, att författaren har lätit studenten följa folkvisan, som har det så. Samma namnförväxling återfinnes för öfrigt hos åtminstone två andra författare, äldre än Cervantes.