påk-traktamente. Aldrig kunde jag tro något sådant om Ro- cinante, som jag höll för en lika kysk och fredlig karl som jag själf; men det är nog ett sant ord, att det fordras lång tid för att lära känna folk, och att ingenting är säkert här i världen. Hvem kunde vil ha sagt, att efter de dråpliga hugg Ers Nåd gaf den där olycklige vandrande riddaren, skulle som en fortsättning diäraf och med omgående post komma detta förfärliga prygeloväder, som urladdat sig öfver våra axlar?» — »Dina, Sancho, måste i alla fall vara vana vid dylika ovä- der, svarade D. Quijote; men det är klart, att mina, som fostrats bland batist och finaste linne, lifligare skola känna smärtan af detta missöde, och vore det ej för att jag tror — dock, hvad säger jag tror? — för att jag säkert vet, att alla dessa olägenheter vidlåda utöfningen af vapenyrket, kunde jag vilja dö på stället af ren förargelse.»
Härtill genmälde vapendragaren: »Nådig’ herre, eftersom dessa missöden ingå i den skörd, som höstas af riddarväsendet, så säg mig, om de förekomma mycket ofta eller om de ha sina bestämda tider, på hvilka de inträffa, ty jag för min del tycker, att med två sådana skördar skola vi vara odugliga för den tredje, om icke Gud i sin oändliga barmhärtighet hjälper oss.» — Du skall veta, käre Sancho, svarade D. Quijote, att de vandrande riddarnas lif är underkastadt tusen faror och vedervärdigheter, och att det icke desto mindre ligger inom en nära möjlighet för dem att varda konungar och kejsare, såsom erfarenheten har visat med många olika riddare, om hvilkas historier jag äger fullständig kännedom. Och, om smärtan tilläte mig det, kunde jag genast berätta för dig om några, som endast genom sin arms väldighet svingat sig upp till de höga värdigheter jag omnämnt, och dessa personer hafva både förut och efteråt befunnit sig i hvarjehanda olyckor och elände. Ty den tappre Amadis af Gallien såg sig i sin dödsfiendes, trollkarlen Arkalaus’ våld, om hvilken det anses som bevisadt, att, när han höll honom fången, han lät binda honom vid en pelare på sin gård och gaf honom mer än två hundra rapp af sin hästs betselrem. Ja, det finnes en författare, som har godt anseende för att vara väl hemmastadd i hemliga historier, hvilken påstår, att Solriddaren, efter att uti en viss borg hafva blifvit fångad medels en fallucka, som sjönk ned under honom, befann sig bunden till händer och fötter i en djup klyfta under jorden och att man där gaf honom ett så kalladt klistir af snövatten och sand, hvaraf han kom mycket nära sitt yttersta, och, hade han icke i detta stora trångmål blifvit
