112
hulpen af en trollkarl, som var hans gode vän, hade det gått den stackars riddaren ganska illa[1]. Så att nog kan jag komma med bland så förträffliga män, ty större äro de skymfligheter, som de genomgått, än de som vi nu utstå; och jag vill göra veterligt för dig, Sancho, att sår, hvilka tillfogas med verktyg, som tillfälligtvis äro till hands, icke äro skymfliga, och detta säges med uttryckliga ord i lagen om envig: om en skomakare slår någon med lästen, som han håller i handen, så, om än lästen verkligen är af hassel, får man icke därför säga, att den slagne fått prygel. Jag säger detta, på det att du ej må tro att vi ha blifvit skymfade, för det vi fått stryk i det här slagsmålet; ty de vapen, som de där karlarna buro och med hvilka de gingo löst på oss, voro ej annat än de påkar, som de höllo i handen, och, så vidt jag nu påminner mig, hade ingen af dem stickvapen, svärd eller dolk.» — »Mig lämnade de ej rådrum att se efter sådant, svarade Sancho, ty knappt hade jag lagt hand vid min pamp[2], förr än de signade mina axlar med sina furustakar så, att de betogo mig förmågan att se med mina ögon och stå på mina ben och vräkte mig dit, där jag nu ligger och där tanken på, om det låg någon skymf eller icke i den där historien med påkslagen, ej vållar mig något som helst bekymmer, men väl smärtan af slagen, hvilka komma att bli lika starkt inpräglade i mitt minne som på mina skuldror.»
— »I alla fall vill jag låta dig veta, käre Panza, svarade D. Quijote, att det ej finnes något minne, som icke tiden utplånar, ej heller någon smärta, som icke döden gör ände på» — »Så? Hvilken större olycka kan det väl gifvas, invände Panza, än en sådan, som måste bida tills tiden gör ände på henne, och tills döden utplånar henne? Om detta vårt missöde hade varit af dem, som botas med ett par plåster, vore det ändå ej så illa; men jag inser allt mer, att alla plåster i ett lasarett ei skola förslå att ens bringa det på bältringsvägen.» — »Slå ifrån dig det där, Sancho, svarade D. Quijote, och hämta styrka i din svaghet, ty så ämnar jag göra; och låtom oss nu se, huru det står till med Rocinante, ty jag tror, att den stackarn icke drabbats af den minsta andelen i denna olycka.» — »Det är ingenting att undra på, svarade Sancho, eftersom han också är en vandrande riddare; hvad som förundrar mig, är att min åsna kommit fri och helskinnad ur leken, medan vi fått så ordentligt på huden.»
— »Alltid lämnar vid inträffande olyckor ödet någon dörr öppen för att afhjälpa dem, sade D. Quijote; jag menar
- ↑ Amadís af Gallien föll två gånger i trollkarlen Arkalans’ våld, men ingendera gången hände honom det, hvarom D. Quijote säger, att »det anses som bevisadt»; dock omtalas i samma bok, att ett par andra riddare dagligen gisslades till blods af en jättinna, till hämnd för hennes makes död. Hvad D. Quijote vidare berättar om Solriddaren, förekommer alldeles icke i dennes historia, utan det var Amadís själf, och sedan Lisuarte af Grekland, som fångades medelst en fallucka; men äfven dem vederfors intet af de snöda ting, som vår riddare berättar. Häraf tyckes framgå, att D. Quijote, i det upprörda tillstånd hvari det myckna stryket försatt honom, förväxlar eller rent af uppfinner personer och saker. Det är väl knappt tvifvelaktigt, att Cervantes härvid handlade med full afsikt; ty, så förtrogna som på hans tid läsarna voro med riddareböckerna, kunde de troligtvis rätt väl kontrollera hans uppgifter, och t. ex. historien om Solriddarens klistir måste då på dem göra ett oändligt komiskt intryck.
- ↑ I originalet står tizona, hvilket ursprungligen var namnet på det ena af Cidens båda svärd; numera begagnas ordet någon gung, företrädesvis i skämtsam stil, med betydelsen stort slagsvärd. Enär det icke kan antagas, att den fridsamme Sancho någonsin ägt ett svärd, och det af senare ställen framgår, att han icke var rustad med något dylikt, ser det ut, som om D. Quijote här ofvan i sin ifver glömt denna omständighet, och antagligen är det därför också endast på skämt, som Sancho talar om sin pamp, då han väl knappt haft med sig annat än en vanlig arbetsknif.
