Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
115

dighet, och antagligen är det därför också endast på skämt, som Sancho talar om sin pamp, då han väl knappt haft med sig annat än en vanlig arbetsknif.

6 Den hundraportade staden är Thebe i Egypten, och Cervantes begår således det misstaget att förblanda detta Thebe med det, som låg i Beotien i Grekland; ty det är denna senare stad, i hvilken sagan låter Backi fosterfader Silenus hålla sitt intåg.

7 Beltenebrós = den sköne mörklagde.




SEXTONDE KAPITLET.

Om det som hände den sinnrike junkern i värdshuset, som han tog för en borg.

Värdshusvärden, som såg D. Quijote ligga tvärs öfver åsnan, frågade Sancho, hvad som fattades mannen. Sancho svarade, att det var ingenttng, mer än att han hade gjort ett fall från en klippa och fått refbenen något klämda.

Värdshusvärden hade en hustru, hvilken ej var af samma sinnelag som kvinnor af hennes handtering pläga, ty hon var af naturen medlidsam och hyste deltagande för sina medmänniskors olyckor. Sålunda skyndade hon genast fram för att sköta om D. Quijote och sade till sin dotter, en ung flicka af mycket godt utseende, att vara henne behjälplig med att sköta deras gäst.

I värdshuset fanns jämväl en asturisk tjänstepiga, med bredt ansikte, platt bakhufvud[1] och trubbnos, skelande på ena ögat och icke riktigt felfri på det andra. Emellertid ersatte hennes ståtliga person de öfriga bristerna: hon höll icke sju kvarter från fotabjället upp till hufvudet, och skuldrorna, som voro henne en smula för tunga, tvungo henne att se i marken mer än som var henne kärt. Denna fagra tärna biträdde nu dottern i huset, och de två hjälptes åt att reda D. Quijote en mycket dålig bädd på en vind, som röjde tydliga tecken till att förr i världen hafva under många år tjänat som höskulle. Där var också inhyst en mulåsnedrifvare, hvilken hade sin säng litet längre bort än vår D. Quijote, och, ehuru den bestod blott af hans mulors klöfsadlar och täcken, var den likväl

  1. Enligt en författare från 1600-talet (S. Covarruvias, Tesoro de la Lenqua Castellana, Madrid 1674) skola invånarna i Asturien nästan alldeles sakna bakhufvud. Kanske är denna egendomlighet nu utplånad, ty andra hafva under gin vistelse i nämnda landskap icke märkt den.