114
en knapp halfmil, då ödet, som länkade sakerna allt bittre och bättre, lät honom träffa på vägen, vid hvilken han upptäckte ett värdshus, som trots honom måste enligt D. Quijotes tycke vara en borg. Sancho höll i sig med, att det var ett värds- hus, och D. Quijote med, att det icke var så, utan en borg, och så länge varade tvisten, att de hunno fram utan att sluta den, hvarpå Sancho utan vidare pröfning af saken intågade dit med hela sin tross.
Noter.
1 Yanguëser, d. ä. invånare i Yanguas i Kastilien, hvilka sedan gammalt hade till yrke att på sina klöfjehästar befordra varor öfver hela landet. — Härvid är att märka, att i originalets första upplaga står i kapitel-öfverskriften Yanquëses, men på alla fem ställena i texten gallegos; i andra och tredje upplagan däremot har detta senare ord öfverallt blifvit utbytt mot det förra. Författarens mening tyckes således hafva varit att vidtaga en förändring, som dock icke blifvit fullständigt genomförd, ty äfven i de senare upplagorna kvarstår gallegos på ett ställe i 17:e kapitlet.
2 I Córdoba fanns sedan äldre tider ett berömdt stuteri, La Regalada, som dock efter den stora franska invasionen i början af 1820-talet aldrig återvann sin forna betydelse, emedan inkräktarne bortförde de bästa hingstarna.
3 Fule Blas-drycken. Sancho menar den af D. Quijote förut (sid. 65) omtalade balsamen, hvars föregifne upphofsmans namn Fierabras han förvränger; i originalet står Feo Blas, och betydelsen kan således återgifvas med det i öfversättningen använda uttrycket.
4 Amadís af Gallien föll två gånger i trollkarlen Arkalans’ våld, men ingendera gången hände honom det, hvarom D. Quijote säger, att »det anses som bevisadt»; dock omtalas i samma bok, att ett par andra riddare dagligen gisslades till blods af en jättinna, till hämnd för hennes makes död. Hvad D. Quijote vidare berättar om Solriddaren, förekommer alldeles icke i dennes historia, utan det var Amadís själf, och sedan Lisuarte af Grekland, som fångades medelst en fallucka; men äfven dem vederfors intet af de snöda ting, som vår riddare berättar. Häraf tyckes framgå, att D. Quijote, i det upprörda tillstånd hvari det myckna stryket försatt honom, förväxlar eller rent af uppfinner personer och saker. Det är väl knappt tvifvelaktigt, att Cervantes härvid handlade med full afsikt; ty, så förtrogna som på hans tid läsarna voro med riddareböckerna, kunde de troligtvis rätt väl kontrollera hans uppgifter, och t. ex. historien om Solriddarens klistir måste då på dem göra ett oändligt komiskt intryck.
5 I originalet står tizona, hvilket ursprungligen var namnet på det ena af Cidens båda svärd; numera begagnas ordet någon gung, företrädesvis i skämtsam stil, med betydelsen stort slagsvärd. Enär det icke kan antagas, att den fridsamme Sancho någonsin ägt ett svärd, och det af senare ställen framgår, att han icke var rustad med något dylikt, ser det ut, som om D. Quijote här ofvan i sin ifver glömt denna omstän-
