som, intagen af hans fina väsende, förälskat sig i honom och lofvat, att hon den natten sina föräldrar ovetande skulle komma och vara hos honom en god stund.[1] Och hållande hela detta inbillningsfoster, som han själf gjort upp åt sig, för sant och verkligt, började han att bekymras vid tanken på den farliga belägenhet, hvari hans kyskhet skulle råka, och han föresatte sig i sitt hjärta att icke begå någon trolöshet mot sin härskarinna Dulcinea af Toboso, om så själfva drottning Ginevra med sin kammarfru Quintañona skulle framträda inför honom.
Vid det han så funderade på dessa tokerier, närmade sig stunden och timmen, — för honom en verklig olyckstimme![2] — då asturiskan skulle komma. I blotta särken och barfotad, med håret hoptaget i en nattmössa af groft bomullstyg, kom hon tyst och försiktigt tassande in i rummet, där de tre lågo, för att uppsöka sin mulåsnedrifvare; men knappt var hon vid dörren, förr än D. Quijote märkte henne och, sättande sig upprätt i sängen trots sina plåster och sin onda rygg, sträckte han ut armarna för att emottaga sin fagra mö. Asturiskan, som smygande och med återhållen andedräkt trefvade sig fram för att träffa sin käresta, råkade på D. Quijotes armar; han grep henne med all makt vid vid handlofven och, dragande henne till sig, utan att hon vågade säga ett ord, tvang han henne att sätta sig på sängen. Därpå kände han på hennes särk, och, fastän den var af blaggarn, tycktes den honom vara af finaste och tunnaste batist; kring handlederna bar hon några glaskulor, men för honom skimrade de som äkta orientaliska pärlor; hennes hår, hvilket till en viss grad stötte på tagel, föreställde han sig som trådar af arabiskt guld, hvars glans fördunklade själfva solens, och hennes andedräkt, som alldeles otvifvelaktigt luktade af gammal nattstånden sallat, tycktes honom sprida från hennes mun en ljuf och doftande vällukt. Kort sagdt, han utmålade henne i sin inbillning efter samma mönster och på samma vis, som han läst i sina böcker om en annan prinsessa, hvilken, besegrad af sin kärlek och utstyrd med all den grannlåt, som här blifvit anförd, kom och besökte den svårt sårade riddaren; och så stor var den arme junkerns förblindelse, att hvarken vidrörandet, lukten af hennes andedräkt, eller andra ting, som den goda jungfrun hade med sig, förmådde taga honom ur hans villfarelse, ehuru de kunnat bringa enhvar annan än en mulåsnedrifvare att kräkas. Fastmer tyckte han sig hålla Skönhetsgudinnan själf i sin famn och, tryckande henne tätt intill sig, begynte han
- ↑ I riddareromanerna finnas förnäma damer nog, som bevilja hurtiga riddare dylika sammankomster, och utan tvifvel ville Cervantes här ironisera dessa böcker och de sedvänjor, som där framställas.
- ↑ En verklig olyckstimme! I originalet står hora menguada. För att rätt förstå detta senare ord, som egentligen betyder aftagande (om månen, dagarnas längd, o. d.), måste man erinra sig, att i äldre tider (och än i dag på många ställen i Italien) dagen liksom natten indelades i tolf lika långa timmar; om vintern vardt alltså hvarje timme på dagen kortare, menguada, än om sommaren, och likaså hvarje timme af natten om sommaren kortare än om vintern. Men de kortare timmarne gällde hos de gamle som olycksbringande, och därför tages ännu i spanskan hora menguada för olycksstund.
