120
med låg och af kärlek upprörd stämma att tilltala henne: »Gärna, o sköna och högborna härskarinna, skulle jag vilja befinna mig i det läge, att jag kunde återgälda den stora ynnest, sem ni har visat mig genom anblicken af eder stora dägelighet; men ödet, som icke förtröttas att förfölja de ädla, har det behagat att nedlägga mig på denna säng, där jag ligger så fördärfvad och sönderbråkad, att, äfven om jag skulle vilja, det dock vore mig omöjligt att tillfredsställa eder önskan; så mycket mer som till denna omöjlighet kommer en annan ännu större, nämligen det trohetslöfte jag gifvit mina hemligaste tankars enda härskarinna, den oförlikneliga Dulcinea af Toboso. Funnes icke detta hinder, så vore jag ingalunda en så enfaldig riddare, att jag lämnade obegagnadt det lyckliga tillfälle, som eder stora godhet beredt mig.»
Maritornes var helt bekymrad och svettades af ångest att se sig så fasthållen af D. Quijote och, utan att begripa eller ens gifva akt på hvad han sade henne, sträfvade hon tyst och stilla att göra sig lös. Den beskedlige mulåsnedrifvaren, som hölls vaken af sina onda lustar, hade märkt sin juvel ända ifrån det ögonblick hon satte foten inom dörren, lyddes sedan till allt hvad D. Quijote sade, och, svartsjuk öfver att asturiskan hade svikit sitt löfte till honom för en annan, närmade han sig till D. Quijotes säng och höll sig stilla för att erfara, hvad detta tal gick ut på, som han icke kunde förstå. Men, när han såg, att flickan stretade för att komma lös och att D. Quijote arbetade för att hålla henne kvar, ville han icke tåla detta skämt, utan höjde armen och lät ett så förfärligt knytnäfslag nedfalla öfver den förälskade riddarens magra kindknotor, att hela hans mun sprang i blod, och, icke nöjd härmed, hoppade han upp på honom och trampade i starkt traf på alla hans refben från det första till det sista. Sängen, som var något skral och ej stod på säkra ben, förmådde icke bära tillökningen af mulåsnedrifvarens person, utan ramlade ned med ett sådant brak, att värden vaknade. Denne trodde genast, att det måtte vara någon af Maritornes’ tillställningar, ty, då han med hög röst ropade på henne, svarade hon icke, och till följd af denna misstanke steg han upp, tände ljus och gick åt det håll, hvarifrån han hade hört oväsendet.
När flickan såg sin husbonde komma och att han var vid ett förfärligt lynne, flyktade hon rädd och uppskrämd till Sanchos bädd, hvilken under tiden hade insomnat, och kröp där ihop och hukade ned sig. Värden steg in och sade: »Hvar håller du till, din slyna? Det här är nog åter något
