hela Spanien, till största delen voro morisker, d. ä. afkomlingar af landets muhammedanska eröfrare; sålunda kunde Cervantes visserligen tala om ett slags släktskap mellan Sidi Hamét och den i vår text förekommande formannen.
5 I riddareromanerna finnas förnäma damer nog, som bevilja hurtiga riddare dylika sammankomster, och utan tvifvel ville Cervantes här ironisera dessa böcker och de sedvänjor, som där framställas.
6 En verklig olyckstimme! I originalet står hora menguada. För att rätt förstå detta senare ord, som egentligen betyder aftagande (om månen, dagarnas längd, o. d.), måste man erinra sig, att i äldre tider (och än i dag på många ställen i Italien) dagen liksom natten indelades i tolf lika långa timmar; om vintern vardt alltså hvarje timme på dagen kortare, menguada, än om sommaren, och likaså hvarje timme af natten om sommaren kortare än om vintern. Men de kortare timmarne gällde hos de gamle som olycksbringande, och därför tages ännu i spanskan hora menguada för olycksstund.
7 Jämf. härmed den historia, hvilken man hos oss låter små barn för öfnings skull berätta om gossen, som icke ville gå i skolan, och där slutet brukar vara: »och repet på slaktaren, slaktaren på oxen, oxen på vattnet, vattnet på elden, elden på käppen, käppen på gossen och gossen till skolan det fortaste han kunde». Något liknande har förmodligen funnits äfven i Spanien och vid detta tillfälle runnit författaren i hågen.
SJUTTONDE KAPITLET.
Hvari fortsättas de otaliga vedermödor, hvilka den tappre D. Quijote och hans gode vapendragare Sancho Panza utstodo i värdshuset, som han till sin olycka tog för en borg.
Vid detta laget hade D. Quijote redan hämtat sig från
sin bedöfning, och med samma tonfall i rösten, hvarmed han
dagen förut hade talat med sin vapendragare, när han låg
utsträckt i påkarnas dal, började han kalla på honom, sägande:
»Sancho, min vän, sofver du? sofver du, käre Sancho?»
— »Huru skulle jag kunna sofva, jag stackare! svarade Sancho, harmsen och arg; det är ju alldeles som om alla djäflar varit ihop med mig i natt.» — »Det kan du tro utan minsta tvifvel, återtog D. Quijote, ty antingen förstår jag mig ej därpå, eller är denna borg förtrollad, ty du skall veta …
