124
men det som jag nu vill säga dig, det måste du svärja mig att hålla hemligt till efter min död.» — »Ja det svär jag», svarade Sancho. — »Jag säger det därför, fortsatte D. Quijote, att jag tycker illa om, att någon beröfvas sin heder.>» — »Jag säger ju att jag svär, sade Sancho om igen, att jag skall förtiga det ända till efter Ers Nåds tid, och gifve Gud att jag kan få yppa det i morgon dag.» — »Gör jag dig då så mycket ondt, Sancho, svarade D. Quijote, att du skulle önska se mig död så snart?» — »Det är icke för det, svarade Sancho, utan därför att jag ej håller af att gömma länge på saker, och jag skulle inte vilja, att de skämdes för mig genom långvarigt gömmande.» — »Det må nu vara för hvad det vill, sade D. Quijote, så litar jag dock mera på din tillgifvenhet och vänlighet, och sålunda må du veta, att i natt har det händt mig ett af de besynnerligaste äfventyr, hvars värde jag nog skall förstå att uppskatta, och för att berätta dig det i korthet så skall du veta, att för en stund sedan kom här till mig borgherrns dotter, hvilken är den täckaste och dägeligaste mö, som står att finna i största delen af världen. Hvad skulle jag ej kunna förtälja dig om hennes prydliga person? om hennes utmärkta förstånd? om andra förborgade ting, dem jag, för att bevara den trohet jag är skyldig min härskarinna Dulcinea af Toboso, skall lämna oberörda och förbigå med tystnad? Endast det vill jag säga dig: emedan himlen var afundsam öfver en så stor lycka, som slumpen lämnat mig i händerna, eller kanske (och detta är nog det säkraste) emedan, som jag sagt, denna borg är förtrollad, — allt nog, medan jag var inbegripen i det ljufvaste och härligaste samspråk med henne, kom, utan att jag såg den eller visste hvarifrån den kom, en hand tillhörande armen på någon ofantlig jätte och gaf mig ett sådant knytnäfveslag på kindbenen, att de alldeles bada i blod, och sedan mörbultade han mig så pass, att jag i dag är sämre än i går, när formännen för Rocinantes ystra snedsprång tillfogade oss den skymf du vet; och häraf sluter jag, att denna frökens skönhetsskatt måtte vaktas af någon förtrollad mor och icke vara ämnad åt mig.»
— »Och inte åt mig heller, svarade Sancho, ty mig ha mer än fyra hundra morer genompryglat så grundligt, att påkbastonaden var som kalasmat i jämförelse därmed. Men säg mig, herre, hur kallar ni detta märkvärdiga äfventyr, i hvilket vi fått det så som vi nu ha det? och Ers Nåd ändå inte så illa, efter ni hade i famnen den där oförlikneliga skönheten, som ni talte om; men jag, hvad fick jag annat än så mycket stryk,
