en hastig vändning ge boken ett visst anseende, isynnerhet som det väl icke lär falla någon in att undersöka om ni följt eller icke följt dem, då han ej har något intresse däraf. Detta är så mycket mera fallet som, i fall jag förstår eder rätt, denna er bok platt icke behöfver någon enda af de saker, som ni påstår fattas henne, ty det hela är ett angrepp mot riddareböckerna, dem Aristoteles aldrig tänkt på, den helige Basilius ingenting sacst om, och Cicero aldrig upplefvat; ej heller falla den historiska sanningens noggranna uppgifter eller stjärnkunskapens iakttagelser inom området för dess uppdiktade dårskaper, lika litet som geometriska mätningar eller vederläggning af rhetorikens argumenter för densamma äro af någon betydelse. Icke heller har hon anledning att predika för någon och så blanda det mänskliga med det gudomliga, — ett slags sammanblandning som ett kristligt sinne ej bör förete. Det enda hon har att vinnlägga sig om i allt hvad där framställes, är efterbildning,[1] och ju trognare denna är, dess bättre blir det som skrifves. Och, eftersom detta edert verk icke går ut på annat in att nedgöra det anseende och den ynnest som riddareböckerna åtnjuta i världen och hos den stora hopen, har ni ingen orsak att gå och tigga om tänkespråk af filosofer, lärdomar ur den Heliga Skrift, skalders dikter, talares föredrag, helgons underverk, utan ni har blott att sörja för att i all enkelhet, med uttrycksfulla, anständiga och väl fogade ordalag er stil och satsbyggnad framskrider klangfull och behaglig, på samma gång ni, i allt hvad på eder ankommer och så vidt det är eder möjligt, klart framställer ert ändamål och utvecklar edra idéer, utan att inkrångla dem eller göra dem svårbegripliga. Sträfva också därhän, att vid läsningen af er berättelse den tungsinte må lifvas till löje, den glade skratta högt, den enfaldige icke förargas, den bildade beundra uppfinningen, den allvarlige icke ringakta henne, och kännaren ej underlåta att beundra henne. Med ett ord, rikta ert ögonmärke på att nedrifva hela hopen af de här på så klen grundval hvilande riddareböckerna, som afskys af så många, men prisas af vida flera; och, kan ni uträtta detta, så har ni minsann ej uträttat litet.»
Under djup tystnad lyssnade jag till det min vän sade mig, och hans ord gjorde sådant intryck på mig att jag utan invändning antog dem för goda och beslöt att låta dem utgöra mitt företal.[2] I detta skall du alltså, hulde läsare! skåda min väns goda förstånd, min lycka att i ett så nödställdt ögonblick träffa en sådan rådgifvare, och källan till den lätt-
- ↑ Den efterbildning, imitación, hvarom här är fråga, kan ej rimligtvis afse annat än verkligheten, så ofta denna framställes, och riddarböckerna, när detta gäller att uppvisa orimligheter och galenskaper. Att Cervantes lyckats förträffligt i båda dessa hänseenden är otvifvelaktigt; hans trogna och lyckliga realism kan än i dag förvåna den, som med egna ögon sett något af spanskt lif, och beträffande riddarböckerna hafva Clemencin, Braunfels och Ormsby på hundratals ställen påpekat, huru noga han både till innehåll och stil, ja till och med i enskilda uttryck följer sina förebilder. Man kan därför tryggt påstå, att Cervantes nedgjort riddarböckerna på det ärligaste sitt i världen, i det han, äfven när han som allramest förlöjligar dem och det lif de skildra, aldrig lagt till något ur sin egen fatabur, utan endast låtit dem själfva tala. I denna öfversättning har man emellertid afstått från att i hvarje enskildt fall uppvisa detta, enär flertalet af läsare icke torde intressera sig därför; den som vill, kan rådfråga de nyssnämnda författarne.
- ↑ Hela detta företal och synnerligen allt hvad den besökande vännen haft att säga författaren och som denne funnit så godt, att han gjort det till företalets egentliga kärna, är ingenting annat än satir icke blott mot de samtida författarne i gemen, utan i all synnerhet mot en af dem, den världsberömde skalden Lope Felix de Vega Carpio (1562—1635). Alla de bruk eller missbruk, som här gisslas, och enkannerligen hvartenda ett af citaterna, återfinnas nämligen i en eller annan af Lopes skrifter, förnämligast i hans roman El Peregrino en su patria och i hans episka dikt Isidro de Madrid. Någon tveksamhet är således icke möjlig härutinnan, men väl beträffande anledningen till detta Cervantes’ skarpa utfall mot Lope. Hvad eftervärlden kan inhämta af deras skrifter är endast, att Cervantes, blid och mild, någon gång till och med allt för mild i sina omdömen om andra, yttrar sig vid flera tillfällen äfven om Lope med de högsta loford, medan däremot den femton år yngre Lope på de sammanräknadt fem ställen, där han i sina skrifter nämner Cervantes, gör detta med en i ögonen fallande kylighet, hvilket dock icke hindrar honom att i sitt lustspel Los Esclavos en Argel på ett föga grannlaga sätt tillgodogöra sig stora partier af Cervantes’ El Trato de Arqel. Huru som helst synes spänningen mellan de håda snillena vid den tid, då första delen af D. Quijote skrefs, hafva varit rätt stark, och, så vidt man nu kan döma, är det mycket mera Cervantes som haft skäl att beklaga sig öfver Lope an tvärtom. Närmare detaljer härom kunna hämtas i herr Ramón León Máinez’ utmärkta verk Cervantes y Su Epoca, Jerez de la Frontera 1501, hvaraf ny upplaga är under utgifning i Madrid.
