lade för rum eller något annat i de värdshus, där de vistades; ty enligt lag och rätt tillkommer dem allt godt bemötande, som visas dem, till gengäld för den odrägliga vedermöda de utstå, under det de söka äfventyr natt och dag, vinter och sommar, till fots och till häst, under hunger och törst, i köld och värme, utsatta för all himlens oblidhet och jordens alla olägenheter.» — »Det där har jag ingenting att skaffa med, svarade värden; låt mig få betaldt för hvad jag har att fordra, och kom här icke med några historier om riddare, ty jag sköter ej om annat än att få mina pengar.» — »Ni är en dum och dålig värdshusvärd», svarade D. Quijote, som, sporrande Rocinante och svängande sin lansstång, red ut från värdshuset, utan att någon hindrade honom, och aflägsnade sig ett godt stycke, utan att se efter om hans vapendragare följde honom.
Värdshusvärden, som såg honom resa utan att betala, skyndade fram för att få sina pengar af Sancho Panza. Men denne sade att, eftersom hans husbonde icke hade velat betala, skulle icke heller han göra det, ty, enär han vore vapendragare åt en vandrande riddare, som han ju var, så gällde samma regel och skäl för honom som för hans herre att ingenting betala på värdshus och härbärgen. Häröfver vardt värden mycket uppbragt och hotade honom att, om han icke betalade, skulle han skaffa sig sina penningar på ett sådant sätt, att det skulle bekomma Sancho illa. Denne svarade, att enligt den riddarlag hans herre undfått ämnade han icke betala en vitten, om det så skulle kosta hans lif, ty genom honom skulle då ej de vandrande riddarnes gamla goda plägsed komma ur bruk, ej heller skulle vapendragare åt framtida sådana riddare få anledning att beklaga sig öfver honom och förekasta honom kränkningen af en så rättvis lag.
Den olycklige Sanchos oblida öde ville att bland gästerna i värdshuset befunno sig fyra klädesväfvare från Segovia[1], tre nålmakare från hästbrunnsplatsen i Córdoba[2] och två småkrämare från Sevilla[3], alla muntra, klipska karlar och lifvade för gyckel och skämt, hvilka, liksom eggade och drifna af samma sinnelag, samlade sig kring Sancho och drogo ned honom från åsnan, hvarpå en af dem gick in efter världens sängtäcke, och de kastade Sancho därpå. Men, vid det de upplyfte ögonen, märkte de, att taket var något lägre än som behöfdes för deras förehafvande, hvarför de beslöto att gå ut på gården, som blott hade himlen öfver sig, och här lade de Sancho midt på täcket och började att kasta honom upp i höjden och roa sig med honom som med en hund i fastlagen[4].
- ↑ Segovia var då för tiden bekant för sina klädesfabriker, som nu äro försvunna.
- ↑ På denna plats stod utom hästen, som utkastade vatten, äfven skampålen, där tjufvar brinnmärktes eller fingo öronen afskurna, och det var sålunda icke precis så hedrande, när en person hade nägot med hästbrunnsplatsen i Córdoba att skaffa. Jämf. dessutom kap. 3 not. 1.
- ↑ I spanskan står: vecinos de la heria de Sevilla, invånare på marknadsplatsen. Sevillas heria eller feria är det ställe, där en gång i veckan allt slags gammalt skräp försäljes (liksom på el rastro i Madrid). Men dessutom förekommer på bestämda tider en stor feria de Sevilla.
- ↑ Hissning, som omtalas redan af de latinska författarna Suetonius och Martialis, skall hos de gamle romarne hafva varit ett omtyckt nöje för unga öfversittare bland senatorssönerna. I Spanien var detta skämt brukligt vid fastlagstiden, men drefs med hundar, såsom det flera gånger omtalas hos äldre kastilianska författare, t. ex. Aleman och Espinel.
