128
och skydd, isynnerhet som han hyste en sådan tillförsikt och förtroende till sin balsam. Drifven af detta sitt begär, sadlade han alltså själf Rocinante och åsnan och hjälpte äfven vagendragaren att kläda sig och sätta sig upp på sitt ök. Därpå steg han till häst och tog i förbifarten en stång, som stod i en vrå på gården, för att begagna den som lans. Alla, som funnos i värdshuset, — och det var mer än tjugu personer — stodo och betraktade honom; så stod äfven värdshusvärdens dotter och såg på, och han likaledes tog icke ögonen från henne och utstötte gång på gång en suck, som han tycktes hämta upp ur djupet af sitt hjärta, och alla trodde, att det måste vara af den smärta han kände i ryggen; åtminstone trodde så de, som kvällen förut hade sett, hur han vardt omplåstrad.
När nu båda hade satt sig upp, höll D. Quijote stilla vid värdshusporten, ropade på värden och sade i lugn och allvarsam ton till honom: »Många och mycket stora äro, herr borgfogde, de ynnestbevisningar, som jag i denna eder borg emottagit, och jag känner mig högeligen förpliktad att i alla mina lifsdagar vara eder erkännsam därför. Om jag kan vedergälla eder det genom att skaffa eder hämnd på öfversittare, som tillfogat eder någon oförrätt, så vet, att mitt kall ej är annat än att bistå dem, som själfva föga förmå, hämnas dem som lida förolämpningar, och straffa trolöshet. Forska i edert minne, och, om ni hittar på något dylikt att anförtro mig, behöfver ni blott säga det, så lofvar jag eder, vid den riddarorden jag emottagit, att skaffa eder all den upprättelse och ersättning ni kan önska.»
Värden svarade honom med samma lugn: »Herr riddare, jag behöfver icke, att Ers Nåd hämnar mig för någon oförrätt, ty, om någon sådan tillfogas mig, kan jag själf utkräfva hämnd, som synes mig lämplig; det enda jag önskar, är att Ers Nåd betalar mig för hvad ni i natt fått här i värdshuset, så väl af halm och hafve för edra båda djur som för kvällsvard och sängrum.» — »Alltså är detta ett värdshus?» sporde D. Quijote. — »Ja, och ett mycket ansedt», svarade värden. — »Då har jag lefvat i villfarelse, svarade D. Quijote, ty Jag rodde verkligen, att det var en borg, och det ingen ringa ändå. Men, efter det är så att det icke är någon borg, utan ett värdshus, så är allt hvad som nu kan göras, att ni skänker efter betalningen, ty jag kan icke öfverträda de vandrande riddarnas ordensregel, om hvilka jag vet förvisso, (utan att jag hittills har läst något däremot stridande,) att de aldrig beta-
