156
komma.» — »Det är ingenting att gråta för, svarade Sancho; jag skall roa Ers Nåd med att berätta historier ifrån nu och till i morgon, i fall ni ej vill stiga af och efter vandrande riddares sed kasta er i gröngräset och sofva en stund, för att vara så mycket mera uthvilad, när dagen och stunden kommer att inlåta er på detta makalösa äfventyr, som väntar er.» — »Hvad menar du med att stiga af eller att sofva? sade D. Quijote. Hör jag måntro till sådana riddare, som hänge sig åt hvila i farorna? Sof du, som är född till att sofva, eller gör hvad du vill, men jag ämnar göra hvad jag finner lämpligast för mitt förehafvande.» — »Käre min herre, blif icke ond, svarade Sancho, jag sade det icke i sådan mening.» Och makande sig intill honom, lade han ena handen på den främre och den andra på den bakre sadelbommen, så att han höll sin herres vänstra ben i famnen, utan att våga aflägsna sig en fingers bredd ifrån honom, sådan ångest kände han för slagen, som ännu ljödo i takt efter hvarandra.
D. Quijote sade nu åt honom att berätta någon historia till tidsfördrif, såsom han hade lofvat, hvartill Sancho svarade, att det skulle han göra, om blott fruktan för det, som han hörde, tilläte det; »men i alla fall skall jag bjuda till att omtala en historia, och, om jag blir i stånd att berätta den och jag icke störs, så är det den bästa af alla historier, och var nu uppmärksam, Ers Nåd, för nu börjar jag. Det var en gång för länge sedan, och för öfrigt gånge oss vil och ingen illa, annat än om någon själf söker efter ondt, och härvid kan Ers Nåd lägga märke till, att de gamle icke började sina sagor så där hur som helst, utan med ett tänkespråk af Cato. den romerske Sångsorius[1], som lyder: »Gånge ingen illa, annat än om någon själf far efter ondt!» hvilket passar här så bra som en ring på fingret, i akt och mening att Ers Nåd må hålla sig stilla och icke fara åstad någonstädes efter ondt, utan att vi vända om på en annan väg, eftersom ingen tvingar oss att följa denna, där så många fruktansvärda saker komma öfver oss.»
— »Fortsätt du med din berättelse, sade D. Quijote, och hvad beträffar hvilken väg vi skola taga, så låt mig sörja för det.»
— »Nåväl då, fortsatte Sancho, det var en gång i en by i Estremadura en getherde, jag menar en som vallade getter, och denne herden eller getvaktaren, såsom jag förmäler efter min berättelse, hette López Ruiz, och denne López Ruiz var förtjust i en herdinna, som hette Torralva, och denna herd-
- ↑ Sångsorius. Sancho säger Caton Zonzorino och menar därmed Cato Censorinus (riktigare Censorius), således den äldre Cato.
