158
något slags ansiktssmink[1]. Men hvad hon så hade med sig, vill jag inte nu befatta mig med att undersöka det så noga; jag vill blott säga, att det påstås att herden kom med sin hjord för att fara öfver floden Guadiana, som vid den årstiden hade svällt upp och nästan gått öfver sina bräddar, och på det ställe dit han kom fanns hvarken båt eller färja eller någon, som kunde sätta honom och hans hjord öfver till andra sidan, hvaröfver han vardt mycket bedröfvad, ty han såg att Torralva redan var ganska nära och komme att falla honom mycket besvärlig med sina böner och tårar. Men hur han skådade och såg sig om, vardt han varse en fiskare, hvilken i närheten hade en båt, fast så liten att den kunde rymma allenast en människa och en get, men det oaktadt aftalade han och vardt ense med honom, att han skulle ro öfver honom och hans trehundra getter. Fiskaren steg i båten och rodde öfver en get, for tillbaka och rodde öfver en annan, for om igen och rodde öfver ännu en: och nu måste Ers Nåd hålla räkning på getterna, som fiskaren för öfver, ty, om bara en faller ur minnet, är historien slut och det blir omöjligt att berätta ett enda ord mera af henne. Jag går således vidare och säger, att landningsplatsen på andra sidan var gyttjig och slipprig och fiskaren höll på både länge och väl med att fara fram och tillbaka; men i alla fall for han efter en annan, och en till, och ännu en …»
— »Antag att han fört öfver allesamman, sade D. Quijote, och gå icke på och far fram och tillbaka på det där viset, eljest blir du ej färdig med att föra öfver dina getter på ett helt år.»
— »Huru många äro nu öfver?» sade Sancho.
— »Hvad knäfveln vet jag?» svarade D. Quijote.
— »Hvad var det jag sade, att ni skulle hålla noga reda på dem? Nu är, min själ, berättelsen slut, och kan ej fortsättas.»
— »Hur är det möjligt? invände D. Quijote; är det då så väsentligt för historien att precis veta huru många getter som kommit öfver, så att, om man räknar miste på en enda, du ej kan fortsätta historien?»
— »Nej, herre, det kan jag platt inte, svarade Sancho; förty, just som jag sporde Ers Nåd huru många getter kommit öfver och ni svarade att ni icke visste det, i samma ögonblick föll mig alltsammans ur minnet som återstod att berätta, och det var minsann både ganska värdefullt och nöjsamt.»
— »Så att nu är det slut med historien?» sade D. Quijote.
- ↑ En flaska med något slags ansiktssmink. Enligt herr R. L. Máinéz’ mening, som otvifvelaktigt är väl grundad, anspelar Cervantes här på bruket eller snarare missbruket att med hvarjehanda slags skönhetsvatten, smink o. d. färga ansiktet, ett bruk som då var så allmänt, att det spridt sig ända till kvinnor af mycket låg samhällsställning, de där i öfriga stycken ej togo det så noga med sin toalett.
