160
de vare lyckliga eller olyckliga, börja aldrig med småsaker.» Han försökte sig ännu en gång, och det med sådan framgång att utan vidare ljud eller olåt han fann sig befriad från den börda, som vållat honom sådant besvär. Men, enär D. Quijote hade ett lika fint lukt- som hörselsinne och Sancho höll sig så tätt sluten intill honom, att ångorna uppstego nästan irak linie, kunde det ej undgås att några af dem gingo honom i näsan, och knappt hade de det gjort, förr än han kom henne till hjälp genom att klämma ihop henne mellan fingrarna, och med något snöflande ton sade han: »Mig tyckes, Sancho, att du är mäkta rädd.» — »Ja, det är jag visst, svarade Sancho; men hvaraf märker Ers Nåd det nu mer än annars?» — »Däraf att du nu luktar mer än annars, och ingalunda af ambra», sade D. Quijote. — »Det är nog möjligt, menade Sancho; men det är inte mitt fel, utan Ers Nåds, som tog mig med på sådana här olägliga tider och till ett så ovant lefnadssätt.» — »Gå tre, fyra steg ifrån mig, min vän, sade D. Quijote, (allt detta utan att taga fingrarna från näsan,) och var hädanefter nogare med din person och med den aktning du är skyldig mig; den myckna förtrolighet jag visar dig har alstrat denna missaktning.» — »Jag vill hålla vad, sade Sancho, att Ers Nåd tror, att jag för min person gjort något, som jag ej borde.» — »Ju mer man rör därvid, dess mer stinker det[1], svarade D. Quijote.
Under dessa och dylika samtal tillbragte herre och dräng natten; men, när Sancho märkte att morgonen nalkades med stora steg, lösband han mycket försiktigt Rocinante och fäste upp sina byxor. När Rocinante kände sig fri, tycktes han, fastän han i och för sig ingalunda var yster, krya upp sig och stampade några tag med framfötterna, ty att kurbettera — må han ej taga illa upp, men det förstod han sig icke på. När då D. Quijote såg, att Rocinante åter kunde röra på sig, tog han det för ett godt tecken och trodde, att det var ett lyckligt förebud till att han borde gripa sig an med det förskräckliga äfventyret.
Emellertid hade morgongryningen afkastat sin slöja, och föremålen framträdde fullt tydligt, och D. Quijote såg att de befunno sig bland några höga kastanjeträd, hvilka göra en mycket mörk skugga. Han förnam äfven, att bultandet icke upphörde, men han såg ej hvad som kunde orsaka det, och så lät han utan vidare dröjsmål Rocinante känna sporrarna och, i det han ännu en gång tog afsked af Sancho, bjöd han honom att vänta högst tre dagar, såsom han redan förra gången
- ↑ Ju mer man rör därvid, dess mer stinker det = peor es meneallo. Talesättet fanns redan förut, men har isynnerhet fått spridning och öfvergått till ordspråk genom D. Quijotes användning däraf.