hade tillsagt, och att, om han ej efter deras utgång hade kommit tillbaka, Sancho kunde vara viss att det behagat Gud att hans dagar skulle finna sitt slut i detta farliga äfventyr. Han upprepade för honom det bud och den hälsning, som Sancho å hans vägnar skulle framföra till hans härskarinna Dulcinea, och i fråga om betalningen för hans tjänster skulle han ej hysa något bekymmer, ty, innan riddaren for hemifrån, hade han uppgjort sitt testamente, hvari Sancho skulle finna sig belönad i förhållande till sin tjänstetid; men, om Gud toge honom ur denna farlighet frisk och sund och utan vank, så kunde han göra sig mer än säker på den utlofvade ön.
Sancho började att gråta på nytt, när han åter hörde sin gode herres rörande ord, och beslöt att icke öfvergifva honom, tills detta företag vore öfverståndet och afslutadt. (Af Sanchos tårar och detta hans hedrande beslut förmodar författaren till denna historia, att han måste hafva varit af god familj och åtminstone af gammalkristen släkt[1].) Af denna hans känslighet vardt hans herre rörd, men dock ej så mycket att han visade någon svaghet; tvärtom dolde han sin rörelse så godt han kunde och började färdas åt det håll, hvarifrån dånet af vattnet och bultandet tycktes honom komma. Sancho följde honom till fots, och enligt sin vana ledde han vid grimman sin åsna, den ständige följeslagen i hans med- och motgångar.
När de färdats ett godt stycke bland de mörka kastanjerna och de andra träden, kommo de ut på en liten äng nedanför några höga klippor, utför hvilka ett väldigt vattenfall störtade sig. Vid foten af klipporna lågo några dåliga hus, som snarare tycktes vara ruiner af byggnader än boningshus, och de märkte att från dem kom bullret och larmet af det där bultandet, som ännu icke upphörde. Rocinante skyggade för bullret af vattnet och slagen, men D. Quijote lugnade honom och närmade sig steg för steg till husen, hvarvid han af allt hjärta anbefallde sig åt sin dam och bad henne om hennes bistånd i detta förskräckliga dåd och förehafvande samt därjämte också anbefallde sig åt Gud, att denne ej måtte glömma honom. Sancho vek ej från hans sida och sträckte fram halsen och ansiktet så långt han kunde mellan Rocinantes ben för att se, om han nu kunde upptäcka det som höll honom i sådan spänning och fruktan.
De hade väl gått ytterligare en hundra steg, när, vid det de veko om ett utsprång af berget, klart och tydligt visade sig den egentliga orsaken — någon annan kunde det ej vara
- ↑ Af gammalkristen släket. I Spanien gjorde man under århundraden en utomordentlig skillnad i hvarje hänseende emellan Cristianos viejos, d. v. s. sådana, hvilkas förfäder sedan urminnes tid varit kristna, och personer, i hvilkas ättledning funnos morer eller judar. Än i dag behandlar man på Mayorca med yttersta hat och förakt de s. k. Chuetas, d. v. s. afkomlingar af judar, ehuru de sedan fyra århundraden bekänt sig till kristendomen.
