162
— till det där hiskliga och för dem så anskrämliga dånet, som hela natten hållit dem i sådan spänning och fruktan, och det var (om du, käre läsare, icke tar förargelse eller ledsnad däraf.) sex stycken hammare i en stampkvarn, som med sina omväxlande slag åstadkommo larmet.
När D. Quijote märkte hvad det var, förstummades han och vardt utom sig af häpnad. Sancho betraktade honom och såg, att han hängde hufvudet mot bröstet med utseende af att vara alldeles skamflat. D. Quijote betraktade också Sancho och såg, att han stod med utspända kinder och munnen full af skratt, hvaraf han synbarligen var färdig att spricka, och hans svårmod förmådde ändock icke så mycket öfver honom att han vid åsynen af Sancho kunde hindra sig från att le; men, när Sancho märkte att hans herre hade gjort början, brast han lös så ohejdadt, att han med båda händerna måste hålla sig i sidorna för att icke kikna af skratt. Fyra gånger saktade han af, och lika många gånger började han igen med samma våldsamhet som förut, hvaröfver D. Quijote vardt mäkta förgrymmad, i synnerhet när han hörde honom säga likasom på spe: »Min käre Sancho, du skall veta, att jag enligt Himlens vilja föddes i denna järnålder för att i den återupprätta den af guld eller den gyllene åldern: jag är den, hvilken faror, stora bedrifter, tappra dåd, äro förbehållna», — och så gick han på och upprepade alla eller de flesta yttranden, som D. Quijote haft, när de först hörde de förskräckliga hammarslagen.
Som nu D. Quijote såg, att Sancho gjorde narr af honom, vardt han så förargad och ond, att han höjde lansen och gaf honom två kraftiga slag, så att, om de träffat honom på hufvudet såsom de träffade på ryggen, skulle D. Quijote gått fri för att betala honom någon lön, så vida det ej skulle hafva varit till hans arfvingar. När Sancho märkte att han fick så argt allvar för sitt skämt, vardt han rädd, att hans herre skulle gå ännu längre därmed, och sade med stor ödmjukhet: »Lugna er, nådig herre, ty, vid Gud! jag skämtade bara.»
— »Så? svarade D. Quijote; men om ni skämtar, så skämtar icke jag. Kom hit, min muntre herre; menar ni kanske, i fall detta icke varit hammare i en stampkvarn, utan ett annat farligt äfventyr, att jag icke skulle hafva visat det mod, som höfdes till dess företagande och utförande? Är väl jag såsom varande den riddare jag är, skyldig att känna och urskilja olika ljud och veta, hvilka som komma från en stamp-
