FÖRSTA KAPITLET.
Om den ryktbare junkern Don Quijotes af La Mancha lefnadsställning och sysselsättning.
I en by i la Mancha, hvars namn jag icke gitter draga mig till minnes[1], lefde för icke länge sedan en af det slags adelsjunkrar, som äga en lans i dess ställ, en gammaldags lädersköld, ett ök och en vindthund. Husmanskost[2] af något mera oxkött än fårstek, hackadt kött de flesta kvällar, slarfsylta om lördagarna, linsärter på fredagarna, och ett tillägg af en skogsdufva om söndagarna medtogo tre fjärdedelar af hans inkomster. Återstoden gick åt till svart klädesrock och sammetsbyxor med tillhörande tofflor af samma tyg för helgdagarna, och i hvardagslag bestod han sig finaste vadmal. Han hade i huset en hushållerska, som fyllt sina fyrtio år, en systerdotter, som ännu ej hunnit till tjugu, och en dräng för hvarjehanda göromål, hvilken lika väl kunde sadla hästen och sköta trädgårdsknifven. Vår junkers egen ålder närmade sig femtitalet; han var starkt byggd, hade magert hull och magert ansikte, var en ottefågel om morgnarna och höll mycket af jakt. Det påstås, att hans tillnamn var Quijada eller Quesada (ty härutinnan förefinnes någon olikhet hos de författare, som yttra sig härom), ehuru af sannolikhetsskäl det är troligt, att han hette Quejana. Men detta är af ringa vikt för vår berättelse: det är nog, att vid framställningen däraf sanningen ej på minsta vis kommer till korta.
Man bör således veta, att de tider bemälde junker icke hade något att göra (och det var de flesta på året), gaf han sig till att läsa riddareböcker med sådan håg och lust, att han nästan alldeles glömde bort jakten, ja till och med sin landt-
- ↑ Hvars namn jag icke gitter draga mig till minnes. En sägen förtäljer, att Cervantes en gång såsom uppbördsman råkat ut för obehagligheter af invånarne i den lilla staden Argamasilla de Alba i La Mancha och af dem till och med blifvit för någon tid insatt i fängelse; Argamasilla skulle därför vara den stad, som här äsyftas och hvars namn, såsom han säger, han icke gitter nämna, förmodligen för de minnens skull, som voro förenade därmed. Sägnen har emellertid varit mycket omtvistad och på senaste tiden visats vara grundlös, hvilket dock icke hindrade den stora firman M. Rivadeneyra att år 1863 för en kort tid flytta ut en del af sitt tryckeri till samma hus, som enligt sägnen tjänat Cervantes till fängelse, och där trycktes en den vackraste upplaga i litet format af D. Quijote, med noter af Hartzenbusch, säkerligen den enda bok som någonsin blifvit tryckt i Argamasilla.
- ↑ Sp. olla, som både till namnet och gagnet tagits i arf från romarne. Ordet betecknar dels en gryta eller lerkruka, särskildt för matlagning, dels innehållet, d. v. s. maten som lagas däri och hvars vanligaste beståndsdelar äro ox- eller fårkött samt garbanzos, ett slags stora, präktiga gula ärter; efter råd och lägenhet kan ytterligare tillsättas korf, fläsk, höns, kaniner, kål, m. m. I det inre Spanien, där tillgången på födoämnen ej är så riklig, nöjer man sig ofta med pucheros, lerburkar, som uppställas icke på, utan omkring en koleld samt där få stå och puttra och småkoka ända till 5-6 timmar; i vår Hagdahls berömda kokbok yttras de amplaste loford om ett dylikt sätt att tillreda maten, och visst är, att den därigenom blir så utmärkt smaklig, att man gärna håller till godo med den, antingen den nu är lagad i olla eller puchero, de 360 dagar af året, som den förekommer på middagsbordet i borgerliga spanska hus. Detta motsvarar således just hvad vi kalla husmanskost; men värre är det med duelos y quebrantos, egentl. sorger och förluster: när kreatur hade förolyckats ute i marken, lär man nämligen hafva användt det som vi kalla »räntan», d. v. s. djurens innanmäte jämte hufvud och fötter, hvilket alltsammans icke ansågs som riktigt kött, till föda på lördagen, som i Spanien var särskild fastedag till tack för den stora segern öfver morerna vid Las Navas de Tolosa år 1212. Så förtäljes saken af portugisen Thomé Pinheiro 1605; men visst hade väl ändå i tidernas längd bruket kommit att gälla icke blott om förolyckade, utan äfven om slaktade djur, och till sist befriades spaniorererna helt och hållet från denna fasta af påfven Benedikt XIV. Det säger sig själft, att det är svårt att få ett passande ord till den svenska öfversättningen; det valda är kanske icke sa långt från verkligheten, eftersom slarfsylta på franska heter tripes de bœuf.
