168
i hvad jag påstår? sade D. Quijote; säg mig: ser du icke den där riddaren, som kommer ridande emot oss på en gråskymlig häst och bär på hufvudet en guldhjälm?» — »Hvad jag ser och förnimmer, svarade Sancho, är bara en man på en åsna, mörkgrå som min egen, den där har på hufvudet någonting som glänser.» — »Ja, det är just Mambrinos hjälm, det, sade D. Quijote; maka dig nu undan litet och lämna mig på tu man hand med honom, så skall du få se, huru, utan att till tidens vinnande tala ett ord, jag afslutar detta äfventyr och den så ifrigt efterlängtade hjälmen blir min.» — »Jag skall nog veta att maka mig undan, genmälde Sancho; men gifve Gud, säger jag än en gång, att vi komma på grön kvist och icke i stampkvarnen[1].» — »Jag har redan sagt er, käre vän, att ni icke ens i tankarne får vidare komma fram med det där stampverket, sade D. Quijote, ty … anamma, jag säger ej mera[2], men jag stampar själen ur kroppen på er.» Sancho teg af fruktan att hans herre skalle hålla den ed, som han utslungat emot honom i så oförtäckta ordalag.
Nu var saken den, att med hjälmen och hästen och ryttaren, som D. Quijote såg, förhöll det sig på följande vis. Där i näjden funnos två byar, af hvilka den ena var så liten att den hvarken hade köpmansbod eller barberare, den andra helt närbelägna hade båda delarna, och så betjänade barberaren i den större byn äfven den mindre. I den senare behöfde en sjuk åderlåtas och en annan rakas, och därför kom barberaren och hade med sig en rakskål af mässing[3]; ödet ville att, just medan han var på vägen, började det regna och, för att icke få fläckar på sin hatt, som måtte ha varit ny, satte han rakskålen på hufvudet, hvilken, emedan hon var nyskurad, glänste på en half mil. Han red på en grå åsna, som Sancho hade sagt, och detta var anledningen, hvarför D. Quijote tyckte sig se en gråskymlig häst och en riddare och en guldhjälm, ty allt hvad han såg lämpade han med stor lätthet till sina galna fantasier och vilsevandrande idéer om riddare.
När han såg att den stackars ryttaren kom närmare, lade han lansen till anfall och, utan att inlåta sig i ordskifte med honom, sprängde han löst emot honom allt hvad Rocinante orkade löpa, i afsikt att ränna honom tvärt igenom; men, när han kom fram mot honom, sade han utan att hejda sitt ursinniga anlopp: »Försvara dig, usla varelse, eller lämna mig godvilligt hvad som med så stor rätt tillkommer mig.» Barberaren, som så oförtänkt och utan att hafva be-
- ↑ Att vi må komma på grön kvist etc. Det skämtsamt uttryckta spanska ordspråket lyder egentligen: Quiera Dios que orégano sea, y no alcaravéa = måtte det vara mejram, och inte kummin; men Sancho ändrar om slutet till: och inte stampkvarnar.
- ↑ Jag säger ej mera. Dessa ord förskrifva sig sannolikt ej från författaren, utan från bokgranskaren (censorn), hvilken af fromhetshänsyn strukit den svordom, som D. Quijote strax efter säges i oförtäckta ordalag hafva utslungat.
- ↑ En rakskål af mässing. Nu för tiden afbildas D. Quijote alltid med ett grundt rakfat på hufvudet, utan att man betänker att ett sådant fat omöjligen kan hålla sig kvar där. På Cervantes’ tid betjänade sig dock herrar skägg-artister blott af en djup skäl för tvålen att löddra sig i; annars vore det också alldeles oförklarligt, att riddaren utan vidare kunnat sätta på sig och behålla på hufvudet en flat mässingstallrik. I de illustrerade upplagorna af äldre data visa därför träsnitten eller kopparsticken riddaren af La Mancha med en hufvudbonad, hvilken ser ut ungefär som en soppskål, och blott så kan man begripa D. Quijotes påstående, att den mannen, för hvilken hjälmen ursprungligen blifvit gjord, måste hafva haft ett mycket stort hufvud; det skulle till och med i den mest förryckte riddares mun icke haft någon mening, om pjäsen vant grund och flat.
