farat något dylikt såg denna spökgestalt störta öfver sig, hade intet annat medel att värja sig för lansstöten än att hasa sig ned från åsnan, och han hade icke ens vidrört marken, när han steg upp snabbare än en dofhjort och började springa öfver fältet, så att själfva vinden icke kunnat upphinna honom. Han lämnade rakskålen på marken, och med denna lät D. Quijote sig nöja, sägande att hedningen hade handlat klokt och likt bäfvern, som, när han ser sig hårdt ansatt af jägarna, med tänderna afbiter och borttager det, för hvars skull han af sin naturliga instinkt vet sig vara förföljd[1]. Han befallde Sancho att upptaga hjälmen; denne tog honom i händerna och sade: »Minsann är icke rakskålen rätt bra och värd sina åtta realer så visst som ett halföre.»
Därmed räckte han den åt sin herre; denne satte henne genast på hufvudet, vred den åt ömse håll, sökte efter visiret, och sade, när han icke fann något: »Den hedning, efter hvilkens snitt denna ryktbara hjälm ursprungligen blifvit tillverkad, måtte utan tvifvel hafva haft ett särdeles stort hufvud, och det värsta är att ena halfvan fattas.» När Sancho hörde rakskålen kallas för hjälm, kunde han icke hålla sig från skratt; men hans herres vrede rann honom i minnet och han tvärtystnade. »Hvad skrattar du åt, Sancho?» sade D. Quijote. — »Jag skrattar, sade han, vid tanken på huru stort hufvud den hedningen hade, som rådde om denna hjälm, hvilken till alla delar liknar ett barberarebäcken.» — »Vet du hvad jag tror, Sancho? Jo, att detta härliga stycke af denna förtrollade hjälm genom någon märkvärdig tillfällighet måste hafva råkat i händerna på någon, som ej kände eller förstod att uppskatta dess värde och som, då han såg den vara af renaste guld, i sin fåvitsko nedsmälte den ena halfvan för att göra sig dess penningvärde till godo, och af den andra halfvan gjorde detta, hvilket, som du säger, har tycke med ett barberarebäcken. Men därmed vare nu hur som helst: för mig, som känner till hjälmen, betyder dess omändring ingenting, ty på första ställe, där det finnes en smed, vill jag låta sätta den i sådant skick, att den, som smideskonstens gud gjorde och tillverkade åt krigsguden[2], icke skall öfverträffa eller ens gå upp emot honom. Under tiden skall jag bära den så godt det låter sig göra, ty bättre är något än intet, isynnerhet som han nog är tillräcklig att skydda mig mot stenkastning.» — »Det är han nog, sade Sancho, om man ej kastar med slunga, som de gjorde i striden mellan de båda härarna, när de signade oxeltänderna
- ↑ Bäfvern jagas så väl för sitt dyrbara skinn som för bäfvergället, hvilket är en tjock ostartad massa, som djuret afsöndrar i två af en fyrdubbel hud bildade, päronformiga pungar och som i synnerhet förr högt värderades som läkemedel. Det är en gammal saga att, när bäfvern ser sig häftigt förföljd af jägarna, han biter af sig nämnda pungar och later dem ligga, på det jägarna, belåtna med bytet, må afstå från vidare förföljande.
- ↑ Detta är ett mytologiskt misstag af D. Quijote. Vulkan berättas hafva smidit vapen åt Akilles och andra hjältar, men icke åt Mars.
