170
för Ers Nåd och slogo sönder kruset med den där välsignade drycken, som kom mig att spy lefver och lungor ur mig.»
— »Förlusten däraf vållar mig ej stor sorg, ty du vet ju, Sancho, sade D. Quijote, att jag har receptet i minnet.» — »Det har jag också, svarade Sancho; men, om jag någonsin mer i mitt lif bereder eller smakar den, må jag dö på fläcken, desto hellre som jag icke ämnar inlåta mig på någon anledning att behöfva den, emedan jag tänker akta mig med alla fem sinnen för att blifva sårad eller såra någon annan. Om att bli hissad en gång till säger jag ingenting, ty dylika olyckor kunna svårligen förhindras, och, när de komma, är ej annat att göra än att draga upp axlarna mot hufvudet, hålla igen andedräkten, blunda, och sedan låta det gå med sig dit ödet och täcket bär af med en.»
— »Du är en dålig kristen, Sancho, sade D. Quijote, när han hörde detta, ty du glömmer aldrig det onda man en gång gjort dig; så vet då att det är ädla och högsinta hjärtans sätt att ej fästa vikt vid barnsligheter. Fick du väl någon fot fördärfvad, något refben krossadt, eller hufvudet såradt någonstädes, efter du ej kan glömma det där skämtet? Om man rätt öfverväger saken, var det då blott skämt och gamman; och, hade jag ej uppfattat det så, skulle jag nog hafva vändt om dit igen och för att hämnas dig hafva tillställt större skada än grekerna gjorde för den bortröfvade Helenas skull, hvilken, om hon lefvat nu för tiden eller min Dulcinea på hennes tid, hade kunnat vara säker på, att hon icke skulle ha fått så stort rykte för skönhet som hon har.» Och härvid sände han en suck ända högt upp i skyn.
Sancho sade: »Må det gälla för skämt då, efter det ej kan bli allvar med hämnden; men jag vet huru både allvaret och skämtet var beskaffadt, och jag vet också att de aldrig skola gå ur mitt minne, lika litet som från min rygg. Men låtom oss lämna detta i sitt värde, och säg mig i stället, Ers Nåd, hvad vi skola göra med den här gråskymmeln, hvilken ser ut som en grå åsna och lämnades i sticket af den där karlen, som Ers Nåd kastade ur sadeln; att döma af den brådska, hvarmed han tog till harvärjan och gaf sig i väg, har han ingen lust att någonsin komma tillbaka efter honom; och vid mitt skägg är det inte en bra grålle.» — »Jag, svarade D. Quijote, har aldrig för sed att plundra den jag öfvervinner, ej heller är det riddareskick att taga ifrån dem hästarna och låta dem gå till fots, så framt icke segraren förlorat sin egen häst i striden, ty i sådant fall är det lofligt att taga
