Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

172

med att gå på spaning efter dessa äfventyr, som Ers Nåd söker här i obygderna och vid korsvägarna, där, om också de allra farligaste utföras så, att de sluta med seger, ingen finns som ser dem, eller får veta om dem, så att de måste bli begrafna i evig tystnad, till skada både för Ers Nåds afsikt och deras eget värde. Jag tycker därför, med all aktning för Ers Nåds bättre omdöme, att det vore klokare, om vi begåfve oss i tjänst hos någon kejsare eller annan potentat, som har något krig, och i hvilken tjänst Ers Nåd kan visa sin persons tapperhet, sin stora styrka och sitt förstånd, som är ännu större; när då detta blifvit bemärkt af den person vi skulle tjäna, kan det ej slå fel att han måste belöna oss, enhvar efter sina förtjänster. Där kommer då ej att fattas någon, som skriftligen uppsätter Ers Nåds bragder till evinnerlig åminnelse; om mina egna säger jag ingenting, efter de ändå ej lära gå utom vapendragarkallets gränser, men så mycket kan jag väl säga att, om det brukas i riddarväsendet att oppteckna vapendragares bedrifter, så tror jag inte att man skulle behöfva söka efter mina mellan raderna.»

— Du talar icke illa, Sancho, svarade D. Quijote; men, innan man kommer därhän, är det oeftergifligt att vandra världen om, liksom till en pröfvotid, och spana efter äfventyr för att genom lyckligt utförande af några vinna sådant namn och rykte, att, när man kommer till någon mäktig konungs hof, riddaren redan är känd genom sina gärningar och gatpojkarne knappt sett honom rida in genom stadsporten, förrän de alla springa efter och omkring honom och skrika: »Detta är Solriddaren, eller Drakriddaren eller hvad han nu kan ha för sköldemärke, under hvilket han utfört sina stora bragder; detta, skola de säga, är han som i envig besegrade den väldige resen Brocabruno, han som löste Stormamelucken af Persien ur den långa förtrollning, i hvilken han legat nära nio hundra år; så att man skall hålla i med att från mun till mun utbasunera hans stordåd, och vid larmet af pojkarna och det andra folket skall konungen öfver riket visa sig i fönstren af det kungliga slottet och, som han får se riddaren och känner igen honom på hans vapen eller på märket i hans sköld, måste han nödvändigt säga: »Hej! hitåt! ut alla mina riddare, så många som äro vid mitt hof, för att emottaga ridderskapets blomma, som där kommer antågande!» Vid denna befallning skola alla skynda ut, och han själf går ner och möter honom midt i slottstrappan och tager honom hjärtligt i famn och hälsar honom välkommen med en kyss i ansiktet; och sedan