för han honom vid handen till drottningens rum, där riddaren träffar henne med sin dotter prinsessan, som bör vara en af de dägeligaste och fullkomligaste jungfrur, som vidt och bredt i de hittills kända världsdelarna med största möda kunna upptäckas. Strax och omedelbart därefter går det så till, att hon fäster sina blickar på honom och han på henne, och de tycka hvarandra vara snarare ett gudomligt än mänskligt väsen, och utan att veta huru varda de fångna och insnärjda i kärlekens garn, ur hvilket ingen kan reda sig ut, och befinna sig i stor hjärtans nöd, emedan de icke veta, huru de skola komma åt att tala med hvarandra för att yppa sina kval och känslor. Därifrån skall man utan tvifvel föra honom till något präktigt utstyrdt gemak i slottet, hvarest, sedan man befriat honom från rustningen, man bär fram åt honom en kostelig skarlakansmantel att taga på sig; och om han såg ståtlig ut i rustning, skall han se lika ståtlig och ståtligare ut i riddartröjan. Kvällen kommer, han spisar med konungen, drottningen och prinsessan; han tar icke sina ögon ifrån henne, utan betraktar henne i smyg, och detsamma gör hon lika försiktigt, emedan, som jag sagt, hon är en mycket förståndig flicka. Bordet dukas af, och in genom salsdörren träder plötsligt en liten ful dvärg med en skön dam, som går efter dvärgen mellan två jättar; detta är ett visst äfventyr tillställdt af en uråldrig trollkarl på sådant vis, att den som lyckligt består det skall anses för den yppersta riddare i världen. Konungen befaller genast alla närvarande att gripa sig an därmed, och ingen är i stånd att gå i land med det utom den främmande riddaren, till stor båtnad för hans rykte; häröfver blir prinsessan mäkta förtjust och skattar sig lycklig och öfvermåttan väl belönad för att hon vändt och fästat sina tankar på ett så högt mål. Och det bästa är, att denne konung eller prins eller hvad han nu är har ett mycket hårdnackadt krig med en annan lika mäktig som han själf, och, sedan den främmande riddaren vistats några dagar vid hans hof, beder han honom om lof att få egna honom sin tjänst i bemälda krig; det ger konungen honom hjärtans gärna, och riddaren kysser honom höfviskt på hand för den nåd han beter honom. Samma natt tar han afsked af sin härskarinna prinsessan i en trädgård, utåt hvilken hennes sofgemak vetter, vid fönstergallret, där han redan många nätter förut samtalat med henne[1] med vetskap och under bemedling af en tärna, till hvilken prinsessan hyser stor tillit: han suckar, hon faller i vanmakt, tärnan hämtar vatten och blir mycket bekymrad, emedan morgonen
- ↑ Här ofvan, sid. 38 not 1, har nämnts något om det väpnade tillstånd, som allmänneligen rådde i landet under de ständiga krigen mot morerna. Ett annat minne från denna den stora ofridens tid är de spanska husens byggnadssätt: än i dag hafva de, utom i jämförelsevis nyare gator och kvarter, endast få fönster i jordvåningen utåt gatan, och dessa fönster äga icke glasrutor, utan äro skyddade med järngaller och kunna vanligen stängas innanför med träluckor; utsiktsfönster finnas först i de högre våningarna. Men vid dessa järngaller går det äfven i våra dagar till alldeles så som D. Quijote här skildrar det i texten: ett älskande par, hon innanför, han utanför, ett tyst men ifrigt hviskande, en liten hand som sträckes ut, knäppningar på en gitarr, stundom i förening med sång sotto voce, allt detta kunde man, åtminstone för några år sedan, tidt och ofta blifva vittne till både i Madrid och isynnerhet i landsortsstäderna.
