174
nalkas och hon för sin härrskarinnas ryktes skull önskar att de ej måtte bli upptäckta; slutligen kommer prinsessan till sans igen och räcker genom gallret sina hvita händer åt riddaren, som kysser dem tusen sinom tusen gånger och badar dem i sina tårar. De aftala sins emellan hur de skola låta hvarandra få veta hvad godt eller ondt som händer dem, och prinsessan beder honom att vara borta så kort som möjligt; det måste han lofva med många eder; han kysser ånyo hennes händer och afskedar sig med så stor smärta, att den så när tar lifvet af honom. Därifrån går ban till sitt rum, kastar sig på sängen, kan icke sofva för sorgen öfver skilsmässan, stiger upp mycket tidigt, går att taga afsked af konungen, drottningen och prinsessan; när han sagt farväl åt de båda förstnämnda, säger man honom att fröken prinsessan är opasslig och ej kan mottaga besök; riddaren förmodar att det är af sorg öfver hans afresa; detta genomborrar hans hjärta, och föga fattas att han uppenbarligen röjer sitt kval. Den förtrogna tärnan är tillstädes, märker alltsammans, går och talar om det för sin härskarinna, som mottager henne med gråtande tårar och säger, att ett af hennes största bekymmer är, att hon icke vet hvem hennes riddare är och om han är af konungaätt eller ej; tärnan försäkrar henne, att så mycken höfviskhet, belefvenhet och mannamod som hennes riddares kan finnas blott hos en person af betydande och konungslig härkomst; den bedröfvade prinsessan tröstar sig härmed, bjuder till att hålla sig karsk för att icke ge sina föräldrar anledning till misstanke, och efter två dagars förlopp visar hon sig åter offentligen. Redan har riddaren dragit sin färde: han kämpar i kriget, öfvervinner konungens fiende, eröfrar många städer, segrar i många drabbningar; han återkommer till hofvet, träffar sin härskarinna på vanligt ställe; det aftalas att han skall af konungen begära henne till gemål som lön för sina tjänster. Konungen vill icke gå in därpå, emedan han ej vet hvem han är; men det oaktadt, antingen hon nu bortröfvas eller det sker på annat sätt, blir prinsessan hans gemål, och hennes fader anser det till slut som en stor lycka, ty det upptäckes att bemälde riddare är son till en tapper konung, öfver hvilket rike vet jag ej, ty jag tror att det står icke på kartan. Sedan dör fadern, prinsessan ärfver honom, riddaren blir konung i en handvändning. Här blir det nu just lagom att belöna vapendragaren och alla dem, som hulpit honom att komma sig så högt upp: han bortgifter vapendragaren med en af prinsessans tärnor, otvifvelaktigt den som var medlarinna i
