176
lyster, ty tiden eller döden får väl göra slut på hennes föräldrars ovilja.»
— »Här, sade Sancho, kommer äfven bra till pass hvad några samvetslösa säga: tigg icke om hvad du kan ta med våld; ehuru det passar ändå bättre att säga: hellre fly än illa fäkta[1]. Jag säger så därför, att om konungen, Ers Nåds svärfar, icke vill låta förmå sig att ge er prinsessan, så återstår ej annat än att, som Ers Nåd säger, bortröfva henne och föra henne till annat håll. Men här är nu det ledsamma, att, tills fred hinner stiftas och ni i lugn får sitta vid riket, kan den stackars vapendragaren få stå och slicka sig om munnen efter nådebevisningarna, så framt ej den förtrogna tärnan, som skall bli hans hustru, ger sig af med prinsessan och han tillbringar sin olyckstid tillsammans med henne, tills Himlen förordnar annorlunda; ty nog tror jag att hans herre strax med samma kan gifva henne åt honom till hans lagliga maka.» — »Det kan ingen förhindra», sade D. Quijote. — »Nå, om så är, svarade Sancho, hafva vi blott att anbefalla oss åt Gud och låta ödet ha sitt lopp dit han leder det.» — »Må Gud foga det så, svarade D. Quijote, som jag önskar och du behöfver; och en stackare den som för stackare sig håller.» — »Ja, vid Gud, ske alltså! sade Sancho; jag är gammalkristen, och för att bli grefve är det nog.» — »Till och med mer än nog, sade D. Quijote, och, äfven om du ej det vore, så gjorde det ingenting, ty då jag är konung, kan jag nog skänka dig adelskap, utan att du köper det eller utgör mig någon tjänstbarhet därför, och med detsamma jag gör dig till grefve, så är du också riddare, och, folk må säga hvad de vilja, skola de på min ära få lof att kalla dig Nådig Herre, hur mycket det än kan kosta på.» — »Ja, och minsann skulle inte jag förstå att sätta mig i despekt», sade Sancho, — »Respekt skall du säga, och ej despekt», inföll hans herre. — »Må så vara, svarade Sancho Panza; jag menar att jag skall förstå att sköta mig; ty, så sant jag lefver, en gång var jag pedell hos ett brödragille, och pedelldräkten klädde mig så bra, att alla människor sade att jag hade en figur så att jag kunde bli ålderman för gillet. Tänk hvad skall det då bli när jag får en hertigrock på mig eller kläder mig i guld och ädla stenar efter utländska grefvars bruk! Jag är öfvertygad, att folk skall fara hundra mil för att få se mig!»
— Du kommer nog att ta dig bra ut, sade D. Quijote; men det blir nödigt att du rakar dig ganska ofta, ty så tätt, tofvigt och illa ansadt skägg som du har, skall man på ett
- ↑ Det spanska ordspråket lyder: Mas vale salto de mata que ruego de hombres buenos = bättre att springa till skogs (undan straff) än goda människors förbön, eller, som D. José Coll y Vehí förklarat det (Los Refranes del Quijote, Barcelona 1874) just i detta fall: det är bäst att sätta sig i säkerhet, så ofta man skulle utsätta sig för en allvarsam fara, om man ej gjorde det.
