177
bösshålls afstånd märka hvad du är, om du icke rakar dig med knif åtminstone hvarannan dag.» — »Hvad är det mer med det, sade Sancho, in att taga sig en barberare i huset mot lön? och, om så behöfs, låter jag honom till och med följa efter mig, som en storman gör med sin stallmästare.» — »Kors, huru vet du, frågade D. Quijote, att stormännen låta sina stallmästare följa efter sig?» — »Det skall jag säga, svarade Sancho; för några år sedan var jag en månad i hufvudstaden, och där såg jag en mycket liten herre spatsera, som sades vara en riktig storman, och hvart han tog vägen följde honom en man till häst, så att det såg alldeles ut som om denne varit hans svans. Jag sporde hvarför den där karlen icke höll sig i jämnbredd med honom, utan alltid följde bakefter; man svarade mig, att det var hans stallmästare och att det var så stormäns bruk att ha sådana där efter sig. Sedan dess har jag så bra reda på det, att jag aldrig glömt det.» — »Jag måste säga att du har rätt, sade D. Quijote, och att du på samma vis kan hafva med dig din barberare; ty seder och bruk hafva icke kommit alla på en gång eller uppfunnits tillsammans, och du blir kanske den förste grefve, som har sin barberare följande efter sig; och det är då en större förtroendepost att raka en persons skägg än att sadla hans häst.» — »Saken med barberaren må bli på mitt ansvar, sade Sancho, och på Ers Nåds ansvar må det bli att sörja för att ni blir kung och gör mig till grefve[1]» — »Så skall ske», svarade D. Quijote; och, som han upplyfte sina ögon, fick han se hvad som skall förtäljas i nästa kapitel.
Noter.
1 Att vi må komma på grön kvist etc. Det skämtsamt uttryckta spanska ordspråket lyder egentligen: Quiera Dios que orégano sea, y no alcaravéa = måtte det vara mejram, och inte kummin; men Sancho ändrar om slutet till: och inte stampkvarnar.
2 Jag säger ej mera. Dessa ord förskrifva sig sannolikt ej från författaren, utan från bokgranskaren (censorn), hvilken af fromhetshänsyn strukit den svordom, som D. Quijote strax efter säges i oförtäckta ordalag hafva utslungat.
3 En rakskål af mässing. Nu för tiden afbildas D. Quijote alltid med ett grundt rakfat på hufvudet, utan att man betänker att ett sådant fat omöjligen kan hålla sig kvar där. På Cervantes’ tid betjänade sig dock herrar skägg-artister blott af en djup skäl för tvålen att löddra sig i; annars vore det också alldeles oförklarligt, att riddaren utan vidare
- ↑ Hela detta kostliga samspråk mellan D. Quijote och Sancho, där båda komma så i tagen, att den förre glömmer sin Dulcinea, och den senare sin Teresa och barnen, är i alla väsentliga stycken hämtadt mer eller mindre ordagrant från olika riddareromaner, såsom den spanske kommentatorn Clemencin och nu senast den tyske öfversättaren Ludvig Braunfels i detalj uppvisat.
