väl Spanska Akademiens som andra ordböcker saknas uttrycket ända till vår tid, då det för första gången påträffas i Diccionario Enciclopédico de la Lengua Española compuesto par Elías Zerolo etc. Paris 1895.
10 Här ofvan, sid. 38 not 1, har nämnts något om det väpnade tillstånd, som allmänneligen rådde i landet under de ständiga krigen mot morerna. Ett annat minne från denna den stora ofridens tid är de spanska husens byggnadssätt: än i dag hafva de, utom i jämförelsevis nyare gator och kvarter, endast få fönster i jordvåningen utåt gatan, och dessa fönster äga icke glasrutor, utan äro skyddade med järngaller och kunna vanligen stängas innanför med träluckor; utsiktsfönster finnas först i de högre våningarna. Men vid dessa järngaller går det äfven i våra dagar till alldeles så som D. Quijote här skildrar det i texten: ett älskande par, hon innanför, han utanför, ett tyst men ifrigt hviskande, en liten hand som sträckes ut, knäppningar på en gitarr, stundom i förening med sång sotto voce, allt detta kunde man, åtminstone för några år sedan, tidt och ofta blifva vittne till både i Madrid och isynnerhet i landsortsstäderna.
11 Jag är af gammal adel = sp. soy hijodalgo de solar conocido. Se härom sid. 122, not. 2.
12 Förbrytelser mot min person bötas med 500 dukater. När efter folkvandringarnas slut åtskilliga germanstammar blefvo bofasta i länder, som förut lydt under romerska väldet, gjordes i lagarna en bestämd skillnad i straffet för förbrytelser, allt efter som dessa begingos mot olika personer, och det så att det i allmänhet kostade dubbelt så mycket att förorätta en af de segrande invandrarna eller deras afkomlingar som en af infödingarna (Romani, som de oftast kallades, emedan de förut stått under romersk lydno). De förra bildade således en verklig öfverklass, och deras företrädesrättigheter öfvergingo efter hand på adeln, som till allra största delen ledde sin härkomst ifrån dem. På dessa tider lära 500 solidi (guldmynt, ungefär som våra dukater) hafva varit den högsta bötessumman, hvilken således kunde komma i fråga endast, när den förorättade var en man af bästa adel, och häraf förklaras meningen med D. Quijotes ord, hvilka någon gång blifvit på ett löjligt sätt missförstådda.
13 Det spanska ordspråket lyder: Mas vale salto de mata que ruego de hombres buenos = bättre att springa till skogs (undan straff) än goda människors förbön, eller, som D. José Coll y Vehí förklarat det (Los Refranes del Quijote, Barcelona 1874) just i detta fall: det är bäst att sätta sig i säkerhet, så ofta man skulle utsätta sig för en allvarsam fara, om man ej gjorde det.
14 Hela detta kostliga samspråk mellan D. Quijote och Sancho, där båda komma så i tagen, att den förre glömmer sin Dulcinea, och den senare sin Teresa och barnen, är i alla väsentliga stycken hämtadt mer eller mindre ordagrant från olika riddareromaner, såsom den spanske kommentatorn Clemencin och nu senast den tyske öfversättaren Ludvig Braunfels i detalj uppvisat.
