— »Herr kommissarie, sade då galerslafven, far vackert, och låt oss nu ej vränga namn och tillnamn: Ginés heter jag, och inte Ginesillo, och Pasamonte är mitt släktnamn, och inte Parapilla, som herrn säger, och låt en hvar sopa rent för sin egen dörr, så har han nog att göra.»
— »Tala ur mindre hög ton, min extrafine herr stråtröfvare, genmälde kommissarien, om ni inte vill att jag skall täppa munnen till på er, så att det känns.»
— »Det syns nog, sade fången, att det går en människa som Gud behagar, men det tör komma den dag, då en viss person skall få veta om jag heter Ginesillo de Parapilla eller inte.»
— »Nå, kallar folk dig icke så, din skojare?» sade anföraren.
— »Jo, göra de så, svarade Ginés; men jag skall få dem att icke kalla mig på det viset, eller skall jag klämma till dem jag vet väl hvar, fast jag icke säger det. Herr riddare, om ni har något att ge oss, så gör det nu med samma och gå i Guds namn, ty ni blir tråkig med ert evinnerliga frågande efter andras lefnadsöden; och vill ni veta mitt, så är jag Ginés de Pasamonte, hvars lefverneshistoria är skrifven af dessa hans egna fingrar.»
— »Karlen talar sanning, sade kommissarien; han har själf författat sin histora så, att den ej lämnar något öfrigt att önska, och han har lämnat kvar boken i fängelset som pant för två hundra realer.» — »Och jag tänker lösa ut den med, sade Ginés, om den så stode för två hundra dukater.» »Är den så förträfflig?» sade D. Quijote. — »Den är så förträfflig, svarade Ginés, att Lazarillo de Tormes skulle stå sig slätt vid en jämförelse, och alla andra böcker af samma slag, som skrifvits eller komma att skrifvas. Hvad jag kan säga herrn, är att den framställer verkliga förhållanden, och det så roande och löjliga, att det icke kan finnas några lögnhistorien som komma upp mot dem.» — »Och hur heter boken?» frågade D. Quijote. — »Ginés de Pasamontes lefvernesbeskriftning[1]», svarade han själf. — »Och är den afslutad?» frågade D. Quijote. — »Hur kan den vara afslutad, sade han, när mitt lif ännu icke är slut? Hvad som är skrifvet går ifrån min födelse till det ögonblick, då man nu senast skickade mig till galererna.»
— »Ni har således redan en gång vart där?» sade D. Quijote. — »Till Guds och kungens tjänst var jag där förra gången i fyra år, så att jag vet hur både knallar och dagg
- ↑ Spanske författare mena, att Cervantes med sin Pasamonte förstår Guzman de Alfarache (1599), hjälten i en utmärkt och äfven i utlandet genom talrika öfversättningar bekant novell af Mateo Aleman. Som Cervantes lärer varit god vän med Aleman, kan det lätt förklaras att han ställer Guzman öfver Lazarillo de Tormes. Denna åter är den äldsta och berömdaste af de s. k. novelas picarescas eller skälmromanerna, och ansågs länge, ehuru med orätt, som ett ungdomsverk af den utmärkte statsmannen och historieskrifvaren Hurtado de Mendoza.
