186
smaka, svarade Ginés, och jag sörjer icke vidare öfver att komma dit igen, ty där får jag tillfälle att sluta min bok; jag har mycket kvar att omtala, och på spanska galererna har man det lugnare än som behöfves[1], ehuru det behöfs då icke mycket lugn för hvad jag har att skrifva, ty jag kan det utantill.»
— »Du tyckes mig vara en begåfvad karl», sade D. Quijote. — »Och olycklig, inföll Ginés, ty olyckor förfölja alltid ett godt hufvud!» — »Skurkar förfölja de», sade kommissarien. — »Jag har redan sagt er, herr kommissarie, svarade Pasamonte, att ni skall fara vackert; ty edra förmän hafva icke gifvit er ämbetsstafven för att misshandla oss stackare, som vandra här i kedjan, utan för att leda och föra oss dit hans majestät befaller: hvarom icke, så sant …! Nu kan det vara nog! ty det kunde hända att en vacker dag de fläckar man fått sig på krogen komme fram i byken[2]; därför är det bäst att en hvar håller munnen och ser sig för, hur han handlar och än mer hur han talar, och låt oss nu komma i väg, ty vi ha fått för mycket af det här roliga!»
Kommissarien lyfte sin staf för att slå till Pasamonte som svar på hans hotelser; men D. Quijote lade sig emellan och bad honom ej misshandla denne, ty det vore ju ej för mycket, att den som hade sina händer så hårdt bundna åtminstone finge ha tungan något fri. Därpå vändande sig till samtliga fångarna i kedjan, talade han: »Af allt hvad I sagt mig, käraste vänner, har jag fått klart för mig, att, fastän det är på grund af edert eget förvållande som man dömt eder, I dock ej finnen mycket behag i det straff I skolen lida, att I fastmer gån det till mötes högst ogärna och motvilligt, och att det väl är möjligt att den enes bristande mod på sträckbänken, den andres saknad af penningar och den tredjes af en beskyddare, samt slutligen domarens vrånga omdöme varit orsaken till edert fördärf och att I ej fått rättvisa, fastän I haft rätten på eder sida. Allt detta framställer sig nu för mitt sinne, så att det säger, öfvertalar, ja tvingar mig att på eder visa, för hvilket ändamål Himlen satt mig hit i världen och bjudit mig att här nere egna mig åt den riddareorden jag tillhör samt göra det löfte jag i densamma aflagt att bistå dem, som äro nödställda och förtryckas af de högre. Men, emedan jag vet att en af klokhetens sidor är, att det som kan ske med godo icke göres med ondo, vill jag bedja dessa herrar vaktare och kommissarien, att de täckas släppa eder och låta eder draga edra färde i frid, ty det lär nog ej vara brist på
- ↑ Satir öfver de spanska örlogsfartygens overksamhet emot de hafvet ständigt oroande sjöröfvarna från nordafrikanska kusten, en overksamhet hvaröfver äfven andra spanska skriftställare från den tiden beklaga sig.
- ↑ Ginés antyder, att kommissarien under vägen på något sätt förgått sig på en krog (venta,) och låter förstå att han kunde uppenbara detta; däraf den senares förargelse öfver hans »hotelser». Afven här ligga sannolikt anspelningar på samtida tilldragelser dolda.
