188
sig på flykten dels för Pasamontes gevär, dels för det regn af stenar, som de befriade galerslafvarna kastade på dem.
Nu vardt dock Sancho ganska ledsen öfver hvad som förefallit, ty han föreställde sig att de flyende skulle anmäla saken för det heliga Brödraskapet, hvilket under klämtning i kyrkklockorna skulle tåga ut för att söka reda på brottslingarna; han sade det också till sin herre och bad honom, att de måtte ge sig af därifrån och gömma gig bland de närbelägna bergen.
— »Det är nog bra, sade D. Quijote; men jag vet hvad som nu bör göras.» Sedan han därpå sammankallat galerslafvarna, som sprungo om hvarandra och hade plundrat kommissarien inpå bara kroppen, ställde sig alla i ring omkring honom för att höra hvad han hade att säga dem, och han tilltalade dem sålunda: »Rättsinnade människor höfves det att erkänna undfångna välgärningar, och en af de synder, som mest förtörna Gud, är otacksamheten. Jag säger det därför, att I, mine herrar, af tydlig erfarenhet veten hvilken tjänst jag gjort eder, och till lön därför önskar jag och är det min vilja, att I, bärande denna kedja, från hvilken jag befriat edra halsar, genast begifven eder på väg till den stora staden Toboso[1] och där inställen eder för fröken Dulcinea af Toboso och sägen henne, att hennes riddare, han af den Sorgliga Skepnaden, sänder henne en hälsning, och så skolen I punkt för punkt berätta henne hvarje särskild punkt i detta dråpliga äfventyr ända till edert försättande i den efterlängtade friheten; och, när I detta hafven gjort, kunnen I gå hvart helst eder lyster.»
Ginés de Pasamonte svarade för alla och sade: »Hvad Ers Nåd befaller oss, ädle herre och befriare, det är den omöjligaste af alla omöjligheter att uppfylla, ty vi kunna icke vandra tillsammans på vägarna, utan måste gå ensamma och åtskilda hvar och en åt sitt håll och söka dölja oss i jordens inälfvor för att icke upptäckas af det heliga Brödraskapet, som utan minsta tvifvel skall draga ut för att uppspana oss. Ivad Ers Nåd kan och rätteligen bör göra, är att utbyta denna gärd och bevillning, som vi skola utgöra åt fröken Dulcinea af Toboso, mot ett visst antal Ave Maria och Credo, som vi vilja bedja för Ers Nåds räkning; och detta är något, som låter verkställa sig både om dagen och natten, på flykt eller i hvila, i fred och i krig. Men att tro att vi nu skulle vända tillbaka till Egyptens köttgrytor, jag menar återtaga vår kedja och traska i väg till Toboso, det är detsamma som
- ↑ Den stora staden Toboso. I originalet står la ciudad de Toboso, och detta uttryck, användt på en så liten håla som Toboso, måste förefalla en spanjor högst löjligt.
