Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
187

andra, som kunna tjäna konungen vid viktigare tillfällen, och tyckes mig hårdt att göra dem till slafvar, som Gud och naturen skapade fria. Och detta så mycket mera, herrar vaktare, tillade D. Quijote, som dessa stackare ingenting hafva förbrutit emot eder. Må en hvar af dem gå till rätta med sig själf för sina synder; det finnes en Gud i himlen som ej glömmer att straffa det onda och belöna det goda, och det är ej bra, att ärliga män äro andra människors bödlar, när saken ej angår dem. Jag beder härom så här lugnt och saktmodigt på det att, om I beviljen min begäran, jag må hafva en anledning till tacksamhet mot eder; men, gören I det ej godvilligt, skall denna lans och detta svärd i förening med min starka arm tvinga eder därtill.»

— »Jo, den är fin! utbrast kommissarien; det var ett riktigt kvickt skämt han klämde ur sig på sistone; kungens fångar vill han att vi skola utlämna åt honom, liksom om vi hade befogenhet att släppa dem, eller han att ålägga oss det! Rid ni er väg, käre herre, så långt den räcker, och sätt till rätta det där kärlet[1] ni har på hufvudet, och gå inte och krångla med dumheter …» — »Dum kan ni vara själf, och lymmel på köpet», svarade D. Quijote, och, sagdt och gjordt, rände han mot honom så snabbt att han kastade honom till marken illa sårad af en lansstöt, innan han fått tillfälle att sätta sig till motvärn; och det var lycka för D. Quijote, att det var mannen med geväret. De öfriga vaktkarlarna blefvo stående häpna och förundrade öfver den oväntade tilldragelsen; men, sansande sig, grepo ryttarna sina svärd, och de som voro till fots sina spjut, och trängde inpå D. Quijote, som med största lugn inväntade dem. Utan tvifvel hade det dock gått honom illa, om icke galerslafvarna insett och begagnat det tillfälle, som yppade sig för dem att ernå sin frihet, och lyckats sönderbryta kedjan, vid hvilken de voro fastsmidda. Där vardt en sådan villervalla, att vaktkarlarna, hvilka måste vända sig än mot fångarna, som gjorde sig lösa, än mot D. Quijote, som angrep dem, ej kunde uträtta någonting till gagns.

Sancho på sitt håll hjälpte till att befria Ginés de Pasamonte, hvilken var den förste som fri och obehindrad kastade sig in i striden, angrep den fallne kommissarien och tog ifrån honom svärdet och geväret; med detta siktade han än på ene, än på den andre, men utan att någonsin skjuta, och så blef snart ingen af bevakningen kvar på platsen, ty de gåfvo

  1. Sätt till rätta det där kärlet. Spanska ordet bacin, som förut helt oskyldigt betydde ett tvättfat och dylikt, hade redan på Cervantes’ tid fått den mindre trefliga betydelse det ännu har kvar.