o kärlek, eller gläids åt grymhet du,
då utan skonsamhet du låter nu
så svåra kval mitt hjärta få förtära?
och gudar känna mänskosjälen ju:
ej fröjdas de att sarga den itu, —
en annan måste detta kval beskära.
Så ljuft kan ej med grymt sig sammanlänka;
förr själfva himlen kan tyrannisk blifva.
ty från ett ondt, hvars grund man ej kan tänka,
ett under kan allena frälsning gifva.
— »Af dessa verser, sade Sancho, kan man ingenting få
veta. Där står visserligen: tillfyllest jag bör klaga, men hvem
kan bli klok på det?» — »Hvad vill det säga?» sade D.
Quijote. — »Jag tyckte, sade Sancho, att Ers Nåd läste:
tillfyllest jag bör klaga.» — »Nej, så sade jag icke, svarade D.
Quijote, utan: till Fyllis, och det är utan tvifvel namnet på
den dam, öfver hvilken sonettens författare beklagar sig; och
på min ära måtte han icke vara en ganska aktningsvärd skald,
eller också förstår jag mig ej på konsten.»
— »Således, sade Sancho, förstår Ers Nåd sig också på rim?» — »Mer än du tror, svarade D. Quijote, och det skall du få se, när du kommer att bära till min härskarinna Dulcinea af Toboso ett bref skrifvet uppifrån och ända ner på vers; ty du skall veta, Sancho, att alla eller de flesta vandrande riddare i äldre tider voro stora skalder och stora musici, ty dessa båda talanger, eller rättare sagdt himlagåfvor, äro egenskaper som äro förknippade med vandrande riddare, när de äro förälskade, ehuru visserligen de framfarna riddarnas dikter hafva mera inspiration än formfulländning.»
— »Läs vidare, Ers Nåd, sade Sancho, så skall ni nog finna något, som kan go oss full upplysning.» D. Quijote vände om bladet och sade: »Det här är prosa och tyckes vara ett bref.» — »Ett sändebref?» sporde Sancho. — »I början ser det alldeles ut som ett kärleksbref», svarade D. Quijote. — »Nå, läs då högt, Ers Nåd, sade Sancho, ty jag tycker bra om sådana här kärlekssaker.» — »Gärna det!»
