Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

196

sade D. Quijote, och, läsande högt, såsom Sancho hade begärt, såg han att det lydde på följande vis:

»Ditt falska löfte och min otvifvelaktiga olycka drifva mig till ett ställe, hvarifrån nyheten om min död skall nå dina öron förr än orsakerna till min klagan. Otacksamma! du har förskjutit mig för en som äger mera, men icke är bättre än jag; men, vore dygden en rikedom som man förstode att uppskatta, skulle jag ej behöfva afundas andras lycka eller gråta öfver min egen olycka. Hvad din skönhet uppbyggde, hafva dina handlingar nedrifvit: den förra kom mig att tro dig vara en ängel, af de senare märker jag att du är kvinna. Lef i ro, du som förstört min sinnesro, och gifve Himlen att din makes förräderi alltid må blifva dig förborgadt, på det du ej må ångra dig för hvad du har gjort och jag icke se mig hämnad genom hvad jag ej önskar.»

När D. Quijote läst brefvet till slut, sade han: »Af detta bref kan man ännu mindre än af verserna få ut något annat än att brefskrifvaren är en försmådd älskare.» I det han genombläddrade nästan hela anteckningsboken, påträffade han ännu flera verser och bref, af hvilka han kunde läsa somliga, andra däremot icke; men innehållet i dem alla var blott klagan, jämmer, svartsjuka förebråelser, lust och olust, nåd och onåd, somt prisadt med glädje, det andra smärtsamt begråtet. Medan D. Quijote genomgick boken, genomgick Sancho kappsäcken, utan att i den eller i sadeldynan lämna en enda vrå, som han icke undersökte, rannsakade och genomsnokade, eller en söm som han ej sprättade upp, eller en ulltapp som han ej sönderplockade, på det att ingenting skulle stanna kvar genom slarf eller försumlighet; en sådan snikenhet hade hos honom väckts af de funna guldmynten, som gingo till mer än hundra. Och fast han ej fann mera än det redan funna, ansåg han sig fullt godtgjord för hissningen, uppkräkandet af balsamen, påktrakteringen, mulåsnedrifvarens knytnäfslag, mistningen af tvärpåsarna, förlusten af kapprocken samt för all den hunger, törst och möda han hade utstått i sin gode husbondes tjänst, emedan han tyckte sig riktigt storståtligt betalad med den lön han fått genom öfverlämnandet af fyndet.

Riddaren af den Sorgliga Skepnaden var emellertid ytterst angelägen att få veta hvem som var ägare till kappsäcken, emedan han af sonetten och brefvet, af guldmynten och de fina skjortorna drog den slutsatsen, att det måste vara en älskare af stånd, hvilken förakt och hårdt bemötande af hans dam drifvit till något förtvifladt steg. Men, då i denna obe-