202
meradt läder[1], hvaraf han till fullo insåg, att en person som begagnade sådana plagg, icke kunde vara af ringa stånd.
Ynglingen kom fram till dem och hälsade dem med klanglös och hes stämma, men mycket höfligt. D. Quijote besvarade hans hälsning lika artigt, steg ned från Rocinante, gick för att omfamna honom med ädelt och värdigt skick och höll honom en god stund tätt sluten i sin famn, som om han hade känt honom sedan långa tider tillbaka. Den andre, hvilken vi kunna kalla Den Förfallne af den Ömkliga Skepnaden, såsom D. Quijote af Den Sorgliga, sköt denne något ifrån sig, etter att hafva låtit omfamna sig, och med händerna på D. Quijotes axlar stod han och betraktade honom, liksom besinnande sig om han kände honom, samt var måhända icke mindre förvånad öfver att se D. Quijotes ansikte, gestalt och rustning, än D. Quijote var öfver att se honom själf. Den förste, som efter famntaget ändtligen bröt tystnaden, var den Förfallne och han yttrade hvad som framdeles skall förtäljas.
Noter.
1 Det Heliga Brödraskapet plägade enligt de för detsamma gällande föreskrifter aflifva förbrytarna medelst pilskott. Isabel (= Elisabet) den katolska fann dock detta slags dödsstraff för grymt, men ville det oaktadt icke alldeles afskaffa det gamla bruket, utan stadgade blott att missdadarna först skulle strypas.
2 Tjugusex maravedís. I äldre tider var maravedíen den officiella myntenheten, efter hvilken böter, det uppskattade försäljningsvärdet af böcker, m. m. bestämdes; men detta mynt afskaflades genom myntlagen af 1848. Ehuru det således icke på länge präglats, har dock befolkningen fortsatt att räkna därmed, hvarvid 34 maravedíer ansetts gå på en real, och, då denne gäller ungefär 18 öre, vore således maravedíen numera ej värd stort mera än ett halft öre. Men i början af 1600-talet var myntvärdet i Spanien, liksom öfverallt annorstädes, vida högre, och enligt Pascual Madoz skulle de 26 maravedís, som Sanchos grålle dagligen förtjänade, efter nuvarande förhållanden motsvara omkring 55 öre.
3 Herr Ormsby anser, att i den spanska texten ordet pollinos afglömts, och denna mening synes antaglig; jämf. sid. 225 här nedan.
4 I första upplagan af D. Quijote saknas allt det som börjar med orden: Den kvällen etc. och slutar med: den ynnest han visade honom, d. v. s. hela berättelsen om, huru Ginés stal Sanchos åsna. I den andra upplagan, som utkom redan samma år och hos samme boktryckare, finnes det däremot, och det är så mycket säkrare att det är författadt af Cervantes själf, som denne uttryckligen erkänner det i 27:de kapitlet af andra delen. Herr R. L. Máinez har i sin upplaga gifvit en förklaring, som förefaller mycket sannolik, och enligt denna förhöll det sig med saken på följande vis. I den ursprungliga handskriften, som Cervantes sålde till Francisco de Robles, fanns icke historien om åsnestölden; när det sedan
- ↑ I originalet står era de ámbar, hvilket naturligtvis ej får tolkas annorlunda än så, att kyllret var af skinn eller läder, vid hvars beredning man användt ambra, ett ämne som i forntiden ansågs så dyrbart att det uppvägdes med guld; den äkta ambran har en angenäm lukt, som till och med i fria luften sitter kvar i åratal, och den användes därför ofta vid parfymering af handskar och andra toalett-persedlar, ehuru dess dyrhet gjorde att endast förmögna personer kunde tillåta sig en sädan lyx; D. Quijotes slutsats var således alldeles riktig, att den som begagnade sådana plagg icke kunde vara af ringa stånd.
