föll författaren in att tillägga denna episod, var manuskriptet redan skickadt till förläggaren och af denne lämnadt till boktryckaren Cuesta. Som dessa bodde i Madrid, men Cervantes på den tiden i Valladolid, sände han det gjorda tillägget till endera af dem med anvisning på hvar det skulle inflikas, äfvensom på hvilka smärre ändringar i sammanhang därmed borde vidtagas. Vare sig af slarf eller emedan det ifrågavarande arket redan var tryckt, föranledde emellertid denna författarens anordning icke för tillfället någon åtgärd, utan de gjorda tilläggen och ändringarna infördes först i andra upplagan, ehuru icke ens där fullständigt eller på alla ställen. Följden blef, att på åtskilliga ställen i texten motsägelser uppstodo, i det att Sancho omtalades såsom ännu hafvande sin åsna i behåll, och Cervantes hade alltså full rätt att i ofvannämnda kapitel beklaga sig öfver boktryckaren. Man behöfver därför icke betänka sig på att i moderna textupplagor och öfversättningar med full konsekvens genomföra ändringar, om hvilka man bestämdt vet, att de varit af författaren själf angifna.
5 Meningen tyckes klar, nämligen att en hund, som skall bevaka huset, ej bör ha något, som förråder hans närvaro för tjufvar, eller, såsom här, att man ej bör befatta sig med saker, som sedan kunna röja en. I Barettis ordbok finnes det förklaradt så, att »I will not engage myself in any noisy or troublesome affair» = jag vill ej inlåta mig på någon bråkig eller besvärlig sak.
6 Öfverallt, där här talas om en mil, menas spanska mil, leguas, af hvilka 171⁄2, gå på en breddgrad och som således motsvara 6,368 kilometer eller i det allra närmaste 3⁄5 svensk gammal mil.
7 I originalet står era de ámbar, hvilket naturligtvis ej får tolkas annorlunda än så, att kyllret var af skinn eller läder, vid hvars beredning man användt ambra, ett ämne som i forntiden ansågs så dyrbart att det uppvägdes med guld; den äkta ambran har en angenäm lukt, som till och med i fria luften sitter kvar i åratal, och den användes därför ofta vid parfymering af handskar och andra toalett-persedlar, ehuru dess dyrhet gjorde att endast förmögna personer kunde tillåta sig en sädan lyx; D. Quijotes slutsats var således alldeles riktig, att den som begagnade sådana plagg icke kunde vara af ringa stånd.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Fortsättning af äfventyret i Sierra Morena.
Med största uppmärksamhet, så förmäler historien, lyssnade D. Quijote till den elände Riddaren af Berget, hvilken öppnade samtalet på följande vis: »I sanning, min herre, hvem ni än må vara, (ty jag känner er ej,) så tackar jag er för det vänliga bemötande och den höflighet ni betett mig, och jag
