denio, för att uppfylla hertigens önskan, och tacka du Gud, som öppnar dig tillfälle att ernå hvad jag vet att du förtjänar. Till dessa ord lade han ytterligare sina faderliga råd.»
»Tiden för min afresa inföll. Jag talade en natt med Lucinda, jag sade henne allt hvad som var på färde, och likaså till hennes fader, med bön att han måtte vänta några dagar och uppskjuta med att bortgifta henne tills jag finge se hvad Rikard ville mig. Han lofvade mig det, och hon bekräftade det med tusen eder och tusen utbrott af sorg.»
»Jag anlände ändtligen till hertig Rikard, och vardt af honom mottagen och bemött så väl, att afunden genast började sitt verk; hans gamla tjänare blefvo nämligen afundsjuka på mig, emedan de tyckte att de ynnestbevis som hertigen gaf mig måste lända dem till förfång. Den, som mest gladdes åt min ankomst, var dock hertigens andre son Fernando, en ståtlig yngling med fina seder, frikostig och af kärligt sinnelag, hvilken inom kort i så hög grad åtrådde min vänskap, att det gaf alla människor anledning att tala därom; och, ehuru äfven den äldre höll af mig och visade mig ynnest, gick det dock icke till den ytterlighet, hvarmed Fernando älskade och behandlade mig. Nåväl, då vänner emellan det ej finnes någon hemlighet som man icke meddelar hvarandra, och då mitt förhållande till Fernando öfvergick ifrån förtrolighet till vänskap, yppade han för mig alla sina tankar, isynnerhet en kärlekstanke, som vållade honom någon oro. Han älskade en landtflicka af sin fars underhafvande; hennes föräldrar voro mycket rika, och hon själf så skön, blygsam, förståndig och ärbar, att ingen som kände henne kunde afgöra, i hvilket af dessa hänseenden hon vore förträffligast eller mest utmärkt. Dessa den fagra landtflickans goda egenskaper bragte Fernandos lidelse därhän att han, för att vinna sin önskan och besegra flickans jungfruliga dygd, beslöt att gifva henne äktenskapslöfte, ty att försöka på annat vis hade varit att stå efter det omöjliga. Förpliktad af min vänskap, sökte jag med de bästa skäl och med de mest slående exempel jag kände att afråda honom och förmå honom att afstå från sin föresats; men, seende att det ingenting gagnade, beslöt jag att omtala saken för hans fader, hertig Rikard. Fernando, slug och skarpsynt som han var, hade emellertid fruktat och befarat detta, emedan han ansåg mig förbunden, såsom en trogen tjänare, att icke undandölja en sak, som vore så skadlig för min herre hertigens ära. För att vilseleda och bedraga mig, sade han mig därför att han icke funne något annat och bättre medel att slå ur
