208
hågen den skönhet, som höll honom så i sina bojor, än att aflägsna sig på några månader, och att han önskade att detta måtte ske på sådant sätt att vi båda reste hem till min far, under föregifvande för hertigen att resan gjordes för att bese och tillhandla sig vackra hästar i min fädernestad, som framalstrar de bästa i världen. Knappt hade jag hört honom säga detta, förrän jag, drifven af min kärlek, gillade hans förslag såsom ett af de bästa upptänkliga, och skulle hafva gjort det, äfven om det ej varit så ypperligt, då jag insåg hvilket godt tillfälle och lägenhet yppades för mig att ånyo få träffa min Lucinda. Med denna föreställning och önskan gillade jag hans förehafvande och stärkte honom i hans beslut, hvarjämte Jag rådde honom att verkställa det så fort som möjligt, emedan i själfva verket frånvaron ju gör sin verkan trots de fastaste föresatser. Men, när han meddelade mig sin plan, hade han redan, som det efteråt upptäcktes, under makes namn njutit sin landtflickas ynnest och afbidade blott ett tillfälle att utan fara yppa saken, ängslig som han var för hvad hans fader hertigen skulle göra, när denne finge veta hans dårskap. Det gick nu så, att, enär hos unga män kärleken mestadels icke är verklig kärlek, utan lusta, som har sitt tillfredsställande till yttersta mål och upphör, när detta ernåtts, och hvad som tycktes vara kärlek måste då gå tillbaka, emedan det icke kan komma utöfver den gräns naturen själf satt därför, en gräns hvilken han ej satt för äkta kärlek: — jag menar att, när Fernando ägt sin landtflicka, lugnades hans begär och svalnade hans lidelse, och, om han i början låtsade att vilja aflägsna sig för alt finna bot därför, så var det nu hans fulla allvar att resa för att slippa hålla sina löften.»
»Hertigen gaf sitt tillstånd och befallde mig att åtfölja hans son; vi anlände till min födelsestad, och min fader mottog honom efter hans stånd. Jag träffade genast Lucinda, och min lidelse lågade upp på nytt, ehuru den hvarken varit slocknad eller ens dämpad; olyckligtvis talade jag om den för Fernando, emedan jag ansåg att i kraft af den myckna vänskap han visade mig jag ej borde hålla något doldt för honom. Jag prisade för honom Lucindas fägring, behag och vett så lifligt, att mina loford hos honom väckte önskan att se en med så må många företräden begåfvad ung dam; till min olycka uppfyllde jag den och visade henne en natt för honom vid skenet af ett ljus, vid det fönster där vi två plägade talas vid. Han såg henne i hvardagsdräkt, och alla skönheter han dittills skådat voro ögonblickligen förgätna: han förstummades,