210
när denna uraktlåtenhet godtgöres, och det tar icke längre tid med denna godtgörelse än som fordras för att Ers Nåd täckes följa mig hem, ty där kan jag lämna er mera än tre hundra böcker, som äro min själs förtjusning och mitt lifs förnöjelse, ehuru jag nästan tror att jag ej mera har någon, tack vare leda och afundsamma trollkarlars ondska. Och nu må Ers Nåd förlåta mig att jag öfverträdt hvad vi lofvade om att icke afbryta edert föredrag; men, när jag hör talas om vandrande riddare och saker som dem angå, står det lika mycket i min makt att låta bli att tala om dem som det står i solstrålarnas att låta bli att värma, eller som månens kunna underlåta att sprida fuktighet[1]. Alltså, förlåt mig och fortsätt, ty det är hvad som nu närmast kommer till pass.»
Medan D. Quijote yttrade det nu anförda, hade Cardenio låtit hufvudet nedsjunka mot bröstet; han såg ut att vara försänkt i djupa tankar och, ehuru D. Quijote två gånger sade åt honom att fortsätta sin historia, hvarken höjde han på hufvudet eller svarade ett ord. Först efter en god stund lyfte han upp det och sade: »Jag kan ej få det ur mitt hufvud, ej heller kan någon annan människa i världen göra det eller få mig att tro något annat, — och en dum lurk vore den som menade eller trodde motsatsen, — än att den där ärkelymmeln mäster Elisabat låg inne med drottning Madásima.»
— »Nej så — anamma, svarade D. Quijote med häftig vrede och svor fullt ut, som han plägade; det är en stor elakhet eller rättare sagt nedrighet! Drottning Madásima var en mycket förnäm dam, och man får ej antaga att en så högboren furstinna skulle hafva legat inne med en kvacksalvare: och den som påstår motsatsen, ljuger som en stor lymmel, och det skall jag bevisa honom till fots eller till häst, väpnad eller oväpnad, dag eller natt eller hur honom helst behagar.»
Cardenio stod och betraktade honom mycket uppmärksamt; ett anfall af hans vansinne hade redan kommit öfver honom, och han var lika litet för att forsätta sin historia som D. Quijote skulle hafva varit för att åhöra den, så förargad var denne öfver hvad han hört den andre säga om Madásima. Besynnerligt att omtala, åtog han sig hennes sak så allvarligt, som om hon verkligen varit hans riktiga och borna härskarinna, så virrig hade hans olycksaliga böcker gjort honom.
Således, som Cardenio nu hade sitt anfall och hörde sig tituleras lögnare och lymmel med flera dylika okvädinsord, upptog han saken illa, fattade en sten som han fann i sin
- ↑ Under medeltiden ansågs månen som en våt himlakropp, den där frambragte all fuktighet på jorden och härigenom gjorde denna fruktbar. Eget nog tror sig den nyare astronomien hafva funnit raka motsatsen och förklarar månen för en kropp utan atmosfär och utan fuktighet.
