vardt från sina sinnen, hänrycktes och, kort sagdt, blef så förälskad, som I skolen få höra under fortsättningen af berättelsen om min olycka. Och för att ännu häftigare upptända hans lidelse, (som han dolde för mig och, endast när han var ensam, yppade för Himlen,) ville ödet att han en dag påträffade en biljett från henne, däri hon bad mig att af hennes fader begära henne till maka; och den var så väl affattad, på samma gång så sedesam och så full af kärlek att, när han läst den, han sade att hos Lucinda ensam voro förenade alla de behag af skönhet och förstånd, som hos världens öfriga kvinnor blott funnes till någon del. Visserligen är det sant, och jag tillstår det nu gärna, att, ehuru jag insåg på hvilka goda grunder Fernando prisade Lucinda, förtröt det mig att höra dessa loford ur hans mun och jag började att frukta och misstro honom, ty det gick icke ett ögonblick förbi som han ej ville att vi skulle språka om Lucinda, och det ämnet bragte han å bane, om han så skulle dra det vid håret. Detta väckte hos mig en obestämd svartsjuka, icke som om Jag skulle ha fruktat något omslag i Lucindas dygd och trohet; men i alla fall gjorde mitt öde mig ängslig för just det, hvaremot de betryggade mig. Fernando lagade alltid så att han fick läsa hvad jag skref till Lucinda och hennes svar till mig, under förevändning att han tyckte så bra om vårt fina vett. Det hände sig så en gång att Lucinda bad mig om en riddareroman att läsa, hvilken hon satte stort värde på, nämligen Amadis af Gallien …»
D. Quijote hade icke väl hört ordet riddareroman nämnas förr än han sade: »Om blott Ers Nåd strax i början af historien hade sagt mig att hennes Nåd fröken Lucinda satte värde på riddareromaner, hade intet annat lofprisande behöfts för att öfvertyga mig om hennes utmärkta förstånd; ty det kunde icke hafva varit så förträffligt som ni skildrat det, om hon saknat smak för så läcker läsning. Så att för mig är det onödigt att spilla flera ord på att beskrifva hennes fägring, dygd och förstånd; ty blott för att jag hört hvad hon sätter värde på, erkänner jag henne för den skönaste och snillrikaste kvinna i världen, och jag skulle önska, käre herre, att Ers Nåd hade skickat henne D. Rudiger af Grekland[1] på samma gång som Amadis af Gallien, enär jag vet att fröken Lucinda skulle hafva tyckt mycket om Daráida och Garáya och herden Darinels artiga infall och de beundransvärda verserna i hans herdekväden, som af honom sjöngos och föredrogos med allt möjligt behag, förstånd och ledighet. Men den tid kan komma,
- ↑ Rudiger af Grekland, sp. Rogél de Grecia, var en berömd riddareroman, i hvilken bland andra personer uppträda de båda prinsarna Daráida och Garáya, som kläda ut sig till flickor för att få se och söka vinna den undersköna Diana, dotter till drottning Sidonia af Guindaya.
